Chelseas Värld - In a Cohen afterworld
Jag hade velat skriva om denna vecka i ett ljus där precis allt gått vår väg och det var meningen att jag skulle vara lagom segerviss och optimistisk inför kommande matcher. Tottenham hade ju gjort sin bragdmatch mot Arsenal. Det skulle vara helt i sin ordning om Gomes slutade vara Gomes och Tottenham fortsatte vara Tottenham, ja eller det Tottenham vi lärt känna som ett lag där en 5-0-förlust idag skulle vara helt i sin ordning.
Jag hade orden klara. Lat och arrogant som jag var. Kvällen skulle ägnas till annat än att skriva detta. Ett glas Oban och Leonard Cohen när mina för dagen tillfälliga barn somnat och ett skönt brus i själen efter en Chelseavinst skulle få mig att sova gott.
Istället. Tomhet och en Leonard Cohen som sakta driver in vemodet i kroppens omloppsbana och saknad på det sätt bara Cohen kan sakna.
Jag vet vad jag såg idag, jag vet vilka som spelade på White Hart Lane idag, men ändå - jag kan inte fatta det. Att Chelsea kunde förlora så klart, så rättvist och så förödmjukande att det finns inte enda bortförklaring som kan ge dagens resultat alibi, och det vore förbannat dumt att förklara på annat sätt än ovan och kanske tillägga att vi nu fått en liten inblick i hur det kan vara att ha Spurshjärta (nåja, kanske inte fullt ut). Men de har fått en vecka att sjunga om för all framtid när nästa säsong plockar ner dem på jorden och återställer allt till normalt igen. För jag kan inte tro att det finns en enda Spursare som helhjärtat tror att de ska spela Champions Leauge-fotboll nästa säsong.
Ligan lever. Ligan lever i allra högsta grad och det tack vare ett Chelsea som verkar tro att säsongen slutade den 3 april och att det var den topprestationen mot United som behövdes för att bärga titeln och få den feta damen att sjunga.
Men version 09/10 av CFC gav oss en märklig uppvisning i att spela utan vare sig vilja, finess eller ambition på ett sätt som får mig att tvivla på att 7-1 matchen mot Villa överhuvudtaget ägt rum. Det kunde blivit 6-1 eller 5-0 till Tottenham idag och till det finns inga ursäkter. Chelsea ska spela bättre än idag, Chelsea kan bättre än idag. Om inte så ljuger tabellen jävligt bra.
Och medan Cohens raspiga röst fyller rummet jag sitter i med sin lyrik som passar så väl till de bestulna, de svikna och de otröstbara men likväl förbannat ger det mig varken svar eller tröst i det tillstånd jag befinner mig i.
Jag låter resultatet piska mig ett tag till innan jag släcker ljuset och drömmer om ett Three Point Lane som inte längre existerar annat i en dämpad, nedsläckt värld kompat av Cohen.
