Chelseas värld "Ett tomt huvud och ett lyckligt hjärta"

Är det så här guldet känns?

Klockan visar 03.46 och jag har ägnat sista timmarna åt att försöka samla tankarna och få ner några ord till säsongens sista (kanske det allra sista) Chelseas Värld.

Istället. Ett vaccum. Ett tomt lyckligt vaccum utan ord och som inte tillåter mig mer än att bara sitta här i mörkret med datorn som enda ljus och njuta. Jag sätter mig och ser gamla matcher, spolar fram och tillbaka tills boxen går och lägger sig med ursäkten att den tappat signalen och så sitter man där igen. Lyckligt tom och fortfarande utan ord fram till dess att boxen tillfälligt vaknar men fryser bilden på Ancelotti som står vid sidlinjen på Fratton Park.
Och då händer det:

Jag kan inte sluta le när jag ser det frusna ögonblicket. Jag såg den matchen på GG och Guy lyckades på något sätt missa tre av målen eftersom han var någon annanstans när de gjordes men dök upp lagom till reprisen.

(se där,ordlossning)

Det finns andra anledningar att le åt just den bilden. Dagarna innan hade Terry och Lampard gått ut i pressen med att de ville att Ancelotti skulle visa mer känslor vid sidlinjen under match. Själv hade jag flera gånger under säsongen varit sugen på att rulla in ett EKG, bara för att se om han verkligen hade ett hjärta som slog. Ancelotti tänkte nog en stund efter att han läst sina spelares kritik mot honom och sen svarat alla oss som tvivlat med ett stoiskt lugn rulla in ett tuggummi i munnen och på sätt fördubblat hans rörelser under match.

Ett briljant svar från en briljant man. Han som skulle vara så fel man att förvalta arvet efter Ranieri och Mourinho, som inte hade vunnit med Milan på många år och som varit med att skapa MilanLab som gav han möjligheten att vägra sina spelare att gå i pension. Han, Ancelotti som förlorade en CL-final trots ett 3-0-överläge, skulle vara rätt man att ta över klubben vars ägare har som ambition att ta en titel per säsong.

Jag var nog inte ensam att tvivla förra sommaren. Jag hade hellre sett en lagbyggare som Pellegrini vid rodret men föga kunde vi ana vilken resa han skulle bjuda oss fans på.

Dagen då jag började gilla Ancelotti på riktigt
Ancelotti sitter med armarna i kors vid presspodiet och svarar på frågor. Chelsea har precis vunnit mot Arsenal och den församlade journalistkåren vill veta om han kan bli lika framgångsrik som Mourinho och hur han fortsätta förändra laget och taktiken och om han såg Chelsea som en allvarlig utmanare denna säsong.

Han ser på journalisterna som frågat honom. Han ser inte besvärad ut av frågorna, men de kom alla på en gång och precis som han såg ut att ha svaret passar Stefano Cantalupi från Gazzetta Dello Sport att sticka in ännu en fråga.

- Med tanke på att du de senaste åren tränat klubbar vars ägare har varit väldigt krävande. Är du inte rädd för att förlora ditt arbete om resultaten inte går din väg?

För en sekund såg Carlo tyngd ut. Han drog sina båda händer längs huvud och andades ut. Han trulade lite med läppen innan han åter med ett stoiskt lugn svarade:.
”Jag är Carlo Ancelotti och jag tränar Chelsea. Jag gör det jag kan göra av laget. Resten låter jag vara. Det går inte ändra hur vissa saker fungerar, bra eller dåligt men det är så det är”

Jag har sparat det klippet för speciella dagar. Jag tar fram det vid förlust och jag njuter av det vid vinst för det var där, precis där, jag blev hoppfull om Chelseas framtid för med honom vid rodret kommer laget aldrig spela ett spel som inte var avsett för dem.

Jag tog fram det inatt och jag spelade upp det nu knapp 15 timmar efter guldet i en tidpunkt då hela Europas sportjournalister tävlat i den mest träffande krönikan och dränkt läsare i fakta som jag tack och lov inte tänker delge här. De är bättre rustade med det än jag och att leka journalist tänker jag inte göra.

Jag skriver för att jag älskar Chelsea. Jag skriver för att skrivandet om Chelsea gör mig lycklig. Men jag äger inte objektivitetens begåvning och kan inte hantera levererandets hantverk. Kort och gott: Jag är som jag är.

Därför har jag har ännu inte läst en enda krönika. Jag finner det bäst så. De skulle bara få mig att hoppa på statistiktåget och återupprepa vad som redan skrivits. När detta är klart ska jag lugnt sätta mig för att läsa varenda en av dem, men just nu försöker jag fortfarande att hitta tonen i säsongens sista Chelseas Värld.

När orden till sist kom
När orden som jag sökt till sist kom är det exakt 27 timmars sen slutsignalen ljöd på Stamford Bridge. Jag ser på matchen, fryser vissa ögonblick och blir varm i hela kroppen. När Terry lyfter bucklan till ett gungande Stamford Bridge kan jag inte hålla mig längre. Jag är gammal och sentimental så jag fäller en tår av glädje utan att skämmas för att jag gör det. Jag låter varje sekund gå in i märgen och jag fylls av en nästan religiös tacksamhet för att Chelsea är mitt lag.

Lampard som denna säsong blommat ut igen, varit drivande för vår framgång står och kramar Malouda som visat hela England vad han kan göra när han trivs med livet. Drogba går för sig själv mot publiken men en dag som denna bryter inte min latenta irritation mot honom ut. Just nu kan jag faktiskt känna ren glädje över att han vann skytteligan.

Det var en märklig resa ni bjöd oss fans på
Omtumlande, spännande ända in till sista omgången och det är sådana här titlar som det måste vara skönast för en spelare att vinna. Som Chelseafans så är det i alla fall det. Vi slog det där målrekordet, men passade ändå på att förlora mot Villa, City och Wigan. Vi visade klass mot United, Liverpool och Arsenal men förlorade rättvist mot Spurs, så man ligger väldigt nära sanningen om man säger att denna säsong har den säsong man kastats mellan ytterligheterna i känsloregistret - men att det slutade ganska bra.

Men för mig som har varit Chelseasupporter sedan länge ändrar en titel inget. Jag kräver dem inte eftersom min kärlek till klubben härdats i motvind med tillfälliga ögonblick av eufori. Jag önskar dem inte heller i början på varje säsong. Jag vill bara att de slår de lag som jag ogillar. Jag behöver heller inte en titel som ett alibi för min enögda kärlek. Men nu när vi vunnit titeln varken kan jag eller vill jag leva utan den.

Så tack Chelsea för denna säsong. Mitt huvud är fortfarande tomt och min hjärna letar alltjämt efter orden som egentligen skulle ha stått här och mitt hjärta slår fortfarande för många slag när jag tänker på titeln och vägen fram till den.

KTBFFH