Krönika: Ramires - Bryt förbannelsen!
Chelsearedaktionens Daniel Joannou i en krönika med humoristisk underton om tröja nummer sju och dess bärare i Chelsea under det senaste decenniumet.
Chelseas senaste nyförvärv har blivit tilldelad tröja nummer sju. En tröja det tycks vila en förbannelse över. Det senaste decenniumet har tröjan varit runt hos olika spelare - alla med mer eller mindre fiaskostämplade Chelseakarriärer.
Det hela började 2001 när Chelsea gick ut med nyheten att Winston Bogarde hade skrivit på för klubben. Vialli var huvudtränare vid tillfället med det spekulerades i om det verkligen var hans vilja att signa Bogarde som uppgavs ha fått ett riktigt drömkontrakt. Själv ska Bogarde ha sagt att ingen kunde matcha det bud som Chelsea gav honom.
Totalt satt Bogarde på sitt drömkontrakt, iklädd Chelseas tröja nummer sju, och gjorde sig impopulär fram tills 2004. Med bara fyra starter under sin tid i Chelsea samt med skumma uttalanden som "Jag kan ha varit den sämsta värvningen i Premier Leauges histora men jag bryr mig inte" är han än idag känd som en riktigt impopulär figur som har befläckat Chelseas historia. När Bogarde vägrade lämna klubben satt han helt enkelt kvar och väntade ut sitt kontrakt trots det faktum att han blev degraderad till reservlaget och inte ens registrerades med ett tröjnummer i sin sista säsong. Det uppgavs komma bud på holländaren, men inget slog tydligen att nöta bänk med ett hånfullt leende i Chelsea. Han är för dessa anledningar stämplad som en av Premier Leauge-historiens största fiaskon och upphovsman till förbannelsen över tröja nummer sju.
2003 var det dags för nästa totalfiasko i Adrian Mutu. Han värvades för dyra pengar från Parma, fick tröja nummer sju och levererade direkt med fyra mål i sina tre första matcher. Mutus saga i Chelsea kom dock till ett abrupt slut då han 2004 testades positivt för kokain. Han blev sparkad från klubben, fick sju månaders avstängning av FA och blev skyldig dyra böter. Efter en lång rättshärva med anmälningar hit och överklaganden dit stod det till slut klart i juni 2010 att Mutu gjort sig skyldig till kontraktsbrott och således skulle betala Chelsea €17 miljoner i skadestånd. Adrian Mutu - ett praktfiasko.
Med Mutu ute ur klubben levde dock tröja nummer sjus förbannelse vidare. 2006 lånades Maniche (minns ni honom?) in under en kort period. Ja, just det, kort var ordet. Nummer sju slängdes i ansiktet på honom och ynka fem starter samt ett rött kort senare försvann han spårlöst. Man måste ta hjälp av Wikipedia för att få reda på var. Och just det, sa jag att han var ett fiasko?
Senare under samma år var första gången jag själv fick hopp om att förbannelsen en gång för alla skulle lyftas. En storstjärna i Andriy Shevchenko värvades för rekordsumman £30 miljoner och fick givetvis nummer sju - ett nummer han haft i hela sin karriär. Men blev det då inte ett fiasko även här? Jo... det får man väl säga. Shevchenko var skadedrabbad, fick dåligt med speltid och levererade aldrig på den nivå man hade förväntat sig. 2008 blev han också utlånad till Milan, själva klubben han kom ifrån och 2009 lämnade han Chelsea för gott. Dyr som fan. Lite uträttat. Gick gratis. Fiasko.
Sedan dess har tröja nummer sju inte burits av någon fram till den dag då Ramires presenterades med numret. Det har i Chelseakretsar spekulerats i att ingen riktigt vågade. Ett rykte säger att Robben ville ha 7:an, fick höra om dess avskräckande historia och i stället slängde sig över tröja nummer 16.
Nu har dock Ramires gjort sin Chelseadebut. Men vågar vi tro på att förbannelsen är hävd...? Ja, låt oss i alla fall hoppas det :)