Krönika SW6: "The Laughing stock"
I veckans SW6 berörs ämnet kring spelare i det egna laget som får utstå extra kritik. En missad passning, slarvigt uppspel och dålig glöd kan väcka känslor hos en som man inte trodde fanns. Frågan är om det är rätt att ogilla en person som är en del av klubben och varför man överhuvudtaget gör det.
De finns i varje lag, oavsett nivå och land. Från division 8 norra Svealand till Premier League. Spelaren eller spelarna som det hackas lite extra på från både lagkamrater och framförallt supportrar. Kort och gott, hackkycklingen.
Finns många anledningar till att en spelare får stämpel på sig som hackkyckling. Förbjudna övergångar tidigare i karriären är en av få halvt logiska anledningar eller prestationerna på planen som nästan kräver hårdare ord från läktaren. Tittar man på ett tveksamt förflutet och övergångar inte ens den blinde kan blunda för skulle spelare som Nicolas Anelka och Ashley Cole ha det tuffare. Den ena som tidigare ansågs vara den moderna fotbollens ambassadör med flertalet klubbyten och pengar i sikte. Den andre inblandad i en affär som många supportrar än idag skäms för åt klubbens vägnar.
Givetvis hade de kanske lite tuffare än genomsnittsspelaren i början, men inte på långa vägar som de haft utan framgångar på planen. För någonstans i varje supporterskap finns det en röst som trots omoraliska handlingar ändå vill förlåta, speciellt om spelaren gjort hattrick i eftermiddags mot en slagen nykomling med skadeproblem.
Sen finns det även hackkycklingar som har det tufft av en mer ologisk anledning. Personligen har jag länge haft svårt för Paulo Ferreira. En i mångas ögon lojal, sympatisk och helt okej fotbollsspelare. Varvat stabila insatser genom åren, med mindre lyckade. Haft en landslagsplats i det portugisiska landslaget som han så sent som i veckan avsa sig för att fokusera på Chelsea precis som Michael Essien. Utifrån måste det uppfattas som direkt korkat att ogilla en spelare med dessa egenskaper, men vem har sagt att det måste vara logiskt.
Trots att jag själv är en del av den löjliga del av supporterskapet som inte ens hör hemma på lågstadiets skolgård, finns det inget bättre än när en hackkyckling får revansch. Täpper igen alla röster om dåliga insatser med ett avgörande mål som sätter avtryck i klubbens historia. Den 28:e maj är det Champions League-final på Wembley. Står Chelsea på den ena planhalvan finns det ingen annan spelare än Paulo Ferreria jag hoppas får avgöra till vår favör. Gärna genom en vårdslös nickduell i matchens 85:e minut. För när allt kommer omkring spelar han i kungsblått och är min ”laughing stock”.
