Krönika SW6: ”Yes, Thanksalotti”
I veckans SW6 tas ämnet kring hur tränarens uppväxt kan spegla dagens spel. Vad behövs för långsiktigt arbete och hur vet man att det är rätt?
I norra Italien finns en provins som heter Reggio Emilia. Provinsen stolthet finns i filosofin som byggt upp och format deras barndomsverksamhet. Så framgångsrikt att stora delar av världen lyssnat och kopierat konceptet som går ut på att ge barnen utlopp för sina egna viljor och krafter. På pappret kanske flummigt, men det har visat sig fungera i praktiken. Trehundra mil rakt upp i Europa tog nämligen ett av få dagis i Norrbotten åt sig av idéerna och bestämde sig för att forma sin verksamhet efter den. Av en slump gick jag på det dagiset. Av en slump är Carlo Ancelotti född i Reggio Emilia.
Likheterna mellan mig och Carlo stannar väl ungefär där, men med viss reservation för hans ålder är möjligheten att filosofin kring våra uppväxter är likvärdig stor. Hela tanken med Reggio Emilia är att barnet själv ska utforska världen utan att bli ledd till naturliga val. Istället för att fylla i färg i en redan ritad, men färglös figur, själv få måla bilder man har i skallen. Översatt till fotbollsspråk, istället för att strikt följa ett bestämt, men färglöst spelsystem, själv hitta lösningar på planen.
När José Mourinho tränade Chelsea var allt bestämt på förhand. Taktiken, spelet, hur motståndarna skulle stoppas och vilken tid i matchen allt skulle ske. Förberedelserna och exakt fokus var allt som betydde någonting. På samma sätt som framgångarna kom med ligatitlarna i mitten av 00-talet, på samma sätt gick Chelsea på en nit mot hans dåvarande klubb Inter. Problemet med den här upplägget är att det fungerar, kanske till och med framgångsrikt, några år tills något inte går att planera och då raserar allt det långsiktiga. För Mourinhos del i Chelsea blev troligen konflikten med Roman det oplanerade, även om det kunnat varit vad som helst. När jag ser Chelsea idag är det en bottenlös kreativitet. Rollerna på planen har aldrig känt så fria och mycket därför ligatiteln förra säsongen definierades med 8-0 mot Wigan.
Allt jag vill ha sagt är att det är ingen tillfällighet att en sån kreativ spelare som Malouda blommade ut förra säsongen. Chelsea verkar klyschigt ha kul på planen, vilket bland är svårt att tänka sig med pressen och pengarna i högsta ligan. Carlo Ancelotti sa nyligen i en intervju att han vill stanna lika länge som Sir Alex. För det krävs en god grundidé att jobba vidare på många år framöver, kanske är den stommen en förlorad son från Reggio Emilio.