The British Tour 2002, del 1.
En reseskildring från en Chelseatripp tidigare i våras, som vi sent skall glömma.
Säga vad man vill, men denna 14-dagars fotbollsresa i öriket blev en av de bästa i min snart 25-åriga karriär. Både resultat- och upplevelsemässigt. Fyra raka Chelsea vinster, och 15-2 i målskillnad. Det har aldrig hänt mig tidigare. (Som en kontrast kan jag nämna marsresan 1986, då det gick lite sämre, två matcher och 0-10 i baken). Det blev också en av de dyraste, eftersom punden och eurona sattes i rejäl rullning. Slutnotan hamnade på närmare 30 papp, men som jag brukar säga; ”hellre fattig på pengar, och rik på minnen”. Min medresenär, ”Fluffo” instämmer till fullo.
Vi började med en Ryanair från Västerås till Stansted på tisdagkvällen 5 mars, med inkvartering två nätter hos Mrs Swift. Med oss hade vi Sami och Thesslund . Patrick från Skövde fanns redan på plats. ”Tack för den fina klockan, Patrick”. Onsdagen blev en enda lång uppladdning inför kvällsmatchen mot ärkerivalen Fulham på Stamford Bridge. Resans första Megastorebesök sköljdes undan med ett par pints på Shed Bar. Hela laget övernattade på Chelsea Village Hotel, så det var riktig julafton för oss supportrar. Alla spelarna tog sig tid att låta sig fotograferas och alla skrev autografer. Alla utom en. Han vägrade stanna och såg allmänt iriterad ut. Ödmjuk kille. Å andra sidan, gör han ju ganska mycket mål…. Fluffo tog tillfället i akt och kramades lite med Ranieri. De sista timmarna innan kick off tillbringade vi som vanligt på puben, sjungandes och drickandes. Britannia har förövrigt bytt ägare och namn. Nuförtiden heter den SO Bar. Annars är allt sig likt, dvs fullt ös med Old Man och hans polare. Vi intog våra platser på Shed End Upper. Chelsea vann lokalderbyt med 3-2 inför 39 744 åskådare. Fulham spelade bra så vinsten satt hårt åt. Melchiot, Gudjohnsen och Forssell målskyttar. Speakern uppmanade folk att ta alternativa vägar hem efter matchen, pga en gasläcka vid Fulham Broadway. En gasläcka, hhmmm. En vecka för tidigt, eftersom Tottenham matchen var onsdagen efter, ha ha ha…. Avslutade som vanligt på Drakes efter matchen.
Torsdag morgon checkade vi ut från Swiften och lämpade av bagaget hos Paul Feeney uppe i East End. Därefter snabbt ut till Stansted och Ryanair till Glasgow Prestwick. 12:40 stod vi på skotsk mark och såg fram emot två dygn i Ayr. Behövde vila ut lite innan FA Cupkvarten borta mot Spurs på söndagen. Efter en fem minuters tågresa anlände vi till kuststaden Ayr. Checkade in på ett trevligt litet B&B, där det var god sed att ta sig en liten whisky i receptionen varje gång man kom in. En fylld karaff och glas stod alltid framme. Skotsk service! Vad har vi att säga om Ayr? Ett bra ställe med trevliga människor och mysiga pubar. Folk i staden gick i cupfeber eftersom division ett laget Ayr United skulle möta Rangers i finalen 17 mars. Pubarna var smyckade invändigt i lagets färger, svart och vitt. Vissa målade också om pubarna utvändigt för att sedan återgå till ursprunget efter finalen. Häftigt!!! Givetvis besökte vi hemma arenan Somerset Park för diverse fotografering. Och så gick vi i kyrkan varje dag. Har vi plötsligt gått och blivit religiösa? Nejdå, lugn bara lugn, West Kirk var omgjord till pub. Där provade vi vår första haggis. Smakade ungefär som en kryddig variant av pölsa. Hittade också en ny utmanare till Baccardi Breezern, nämligen, WKD 5,5% Vodka Blue. Gudomligt gott och påminner till färgen om ett visst fotbollslag från SW6. Skottland har ju en mängd ölsorter som känns främmande. Inga problem, ”Try before you buy”. Det var bara att kostnadsfritt prova sig fram till sin egen favorit. Innan hemresan hann vi också med att vara med om invigningen av en ny pub. Four Cats slog upp sina portar på fredag kvällen, och vi bjöds på champagne, mat och öl. Sen sov vi som björnar. Lördag och, back to London. Drygt 800:- kostade flyget t/r för oss tillsammans. Överkomligt!
Åter i London och Hotel Paul Feeney. Gjorde en snabb avstickare ner till Victoria för att hämta ut ett kuvert med matchbiljetterna till morgondagens match. Att vi lyckades få biljetter överhuvudtaget, och dessutom på Chelseasidan, är helt otroligt. Ett resultat av hårt arbete av två lojala vänner. Tack ska ni ha. Guldkillar!!
Vaknade upp på söndagen med fjärilar i magen. Visste att våra polare skulle ladda upp någonstans vid Liverpool Street innan matchen. Behändigt för oss, eftersom det endast ligger tio minuters gångväg från Paul. Ringde Matthew för att kolla var vi skulle samlas. ”Kan inte prata nu, vi har haft Fulham Old Bill i hälarna hela morgonen. Ring om fem minuter så ska vi försöka skaka av oss polisen”. En kvart senare stod alla vi samlade på Woodin`s Shades och började prepareringen inför matchen. Maten glömdes som vanligt bort. Efter tre intensiva pubtimmar tog vi lokaltåget mot Three Point Lane. Total Chelseadominans innanför arenan. 4340 Chelseafans på bortasektionen sjöng fullständigt ut hemmajudarna, och elva blåklädda hjältar förnedrade hemmalaget på planen. Det blev till sist tio då Le Saux blev utvisad efter en dispyt med Tarrico. 4-0 borta kändes underbart. Chelseas målskyttar; Gallas, Le Saux och Gudjohnsen 2. Thank you Blues! Tillbaka till Liverpool Street för firande av segern.
Måndag morgon och ut till Stansted igen. Nu bar det iväg till Dublin på ett par dagars vila innan nästa fotbollsmatch. Hhmmm, vila och vila. Det blev ju en hel del Guinness också. Denna dryck som smakar så gott och så annorlunda på Irland. Det är något speciellt med vattnet där sägs det. Det bästa med Dublin var just nämnda dryck och den härliga inhemska musiken, med tillhörande Riverdance. Annars var Dublin en besvikelse, överprisat och överskattat. Nästa gång får det bli Kerry eller Cork. Längtade tillbaka till London och onsdagens hemmamatch mot Tottenham.
Fortsättning följer inom kort.....
