Champions League, Galatasaray borta.
Krönika nummer två ifrån Champions League äventyret 1999/2000.
Istanbul resan.
Onsdag 20 oktober, Galatasaray, Ali Sami Yen Stadion, Istanbul. 5-0 (1-0) 25 500. 1-0 Flo 32, 2-0 Flo 49, 3-0 Zola 54, 4-0 Wise 79, 5-0 Ambrosetti 88.
Medresenär: Paul Feeney.
Nu följde ännu en överlevnadsprövning, och då syftar jag inte på allt skit som skrevs i tidningarna inför matchen. Om hur farligt det var att åka dit, turkarna är galna, ni har väl sett Midnight Express?, och allt annat bollocks. I detta fall syftar jag helt enkelt på själva flygresan. Azerbadjan Airlines, och en rysktillverkad Tupolev 154, det låter inte speciellt tryggt. Det var det inte heller. Men vi skulle bara dit. Som tur hann vi få i oss tillräckligt med pints innan avfärden från Gatwick.
Resan med tre nätter på Albatross Hotel gick loss på £200. Istanbul välkomnade oss med skyfall och åskväder. ”Welcome To Hell”. Vi var uppe med tuppen på onsdagsmorgonen. Tillbringade förmiddagen drickandes billigt öl på en halvsjaskig krog i gamla stan. Pubägaren försökte kränga sin 18-årige dotter, Anna, till oss för giftermål. Paul och jag avböjde vänligt och förklarade att vi redan var gifta. Gifta med ett fotbollslag. Chelsea FC från sydvästra London. Det fick gott och väl räcka. Gubben såg inte ut, att riktigt förstå vad vi menade. Vi fick fler erbjudanden om giftermål, då papporna var villiga att leverera sina döttrar direkt till hotellet. ”Happily married – to eleven men”, blev en fras vi fick dra till med allt som oftast. Kring lunchtid mötte vi upp polarna från England, då de som vanligt hade bokat in sig på ett lyxhotell i centrala Istanbul. Peter, Tim, Sam, Garry, Malcolm, Alan och alla de andra kända ansiktena dök upp, och den riktiga uppladdningen kunde börja.
Vid tretiden på eftermiddagen tog Paul och jag en taxi ut mot arenan, och där var det alldeles tjockt med turkar överallt. Vadå, ”Welcome To Hell”? Det kändes mer som “Paradise”. Inte ett dugg farligare än en bortamatch i Coventry. Vi klev in på en bar, ett stenkast från arenan, mitt bland hundratals Galatasaray supportrar. Vid bardisken hörde vi en bekant röst, ”Eeeeh, ´arry and Paul”. Det var Matthew och Julian. Vi fyra dominerade i vanlig ordning, tills det var dags att bege sig till arenan. Våra nyfunna Galatasaray vänner eskorterade oss ända fram till insläppen, och uppmanade oss att vara försiktiga efter matchen, eftersom de turkiska fansen blir galna av all Raki de dricker.
Inne på arenan förde turkarna ett herrans liv med sång, trummor och bengaliska eldar. Det avtog en bit in på andra halvlek då Chelsea rullade in boll efter boll i Galatasaray målet. 5-0 i Istanbul, helt otroligt. De drygt 200 Chelseafansen hördes mest i slutfasen av matchen. Polisen höll oss inne på arenan i en dryg timme efter matchen. Alla ville ut så snabbt som möjligt för att fira segern. Vi tog taxi tillbaka till hotellet och tömde baren…... 02:30 drabbades Istanbul av ett 30 sekunders jordskalv. 4,8 på Richterskalan. Paul och jag sov som björnar, och märkte ingenting.
Torsdag och fredag gick vi runt och kikade lite på Istanbul. Inte alltför tokigt resmål. Efter ännu en skräckresa med Azebadjan Airways landade vi välbehållna på Gatwick fredag kväll.
Några dagars vila innan nästa Champions League äventyr, denna gång destination Milan.
Fortsättning följer….
