Champions League, AC Milan borta.
Krönika nummer tre ifrån Champions League äventyret 1999/2000.
Milanoresan. Tisdag 26 oktober, AC Milan, San Siro, Milano. 1-1 (0-0) 74 855, 1-1 Wise 76.
Medresenärer; Fluffo, Mats och Mia Arnlund, Peter och Nicole Bromley, Alan Dellaprelle, Bernie och Jeff.
Det här blev en resa då de flesta tog med sig flickvännerna till Italien. Så även jag. De flesta gjorde det till en liten minisemester. Så även vi.
Ryanair fraktade oss över, från Stansted till Turin, tidigt på måndag morgon. Kostnad, endast £72 t/r. Trots den tidiga timmen så var det ganska många som redan var bra igång, berusningsmässigt. Ett gäng skottar underhöll hela planet med skämt efter skämt på nervägen. I Turin tog det väldigt lång tid att komma igenom passkontrollen. Engelsmännens pass kollades minutiöst, medans vi med svenska pass bara gick rätt igenom.
Hyrde bil och satte kurs mot Como, där vi skulle övernatta. Ett mycket vackert ställe med Comosjön omgiven av höga berg. Fotbollsarenan såg däremot förfallen och risig ut.
Lämnade Como tidigt på tisdag morgon för den sista biten in till Milano. Checkade in på det lyxiga, Excecutive, och därefter samling i baren. Som vanligt så dök alla våra engelska vänner upp, Martin Wells från Stockholm och även Johan Holmberg. Stort kramkalas bröt ut.
Eftermiddagen tillbringades i vanlig ordning på diverse barer i centrala Milano. Kunde konstatera att det var mycket Chelsea supportrar i rörelse. Drygt 6 000 hade rest till Italien för att stödja laget. Martin konstaterade att alla italienskor hade färgat håret. ”You`re right there, Mr Wells”. I elfte timmen kom vi på att det kanske vore bäst att åka ut till arenan. Stämningen i de fullpackade tunnelbanevagnarna var på topp. Milan fansen sjöng. Chelsea fansen sjöng. Fluffo fick plötsligt panik och svårt att andas, och räddades av en italiensk supporter, så att hon kunde få lite luft vid ett av fönstren. Så packat var det.
Arenan var en mäktig upplevelse. Vilket sjujävla bygge. Vad snackar Bates om? Stamford Bridge ska bli en av Europas finaste arenor. ”Myrpiss i Missippi”, i jämförelse med detta. San Siro (eller Giuseppe Meazza för den som så önskar) rymmer 80 000, och skall byggas ut. Stamford Bridge blir en sandlåda i sammanhanget med 42 500. Shut up Bates!!! Riv hotellen istället.
Visst var det 6 000 Chelsea supportrar på plats, och det sjöngs konstant. Så även under halvtidsvilan. När Wise kvitterar till 1-1, då är lyckoruset totalt. En mäktig upplevelse, och ett av de största Chelsea ögonblicket hittills i mitt liv. ”Thank you Wise, thank you Chelsea and thank you all Chelsea fans”.
Vi firade 1-1 som en seger, och vi firade hela natten. Dagen efter körde vi omkring lite på den italienska landsbygden, innan Ryanair tog oss tillbaka till Stansted.
Fortsättning följer…..
