Champions League, Barcelona borta, del 1.
Barca!-Barca!-Barca! En reseskildring från Champions League matchen i Barcelona, signerad Martin Wells.
Barcelonaresan 17-21 april 2000. Måndagen den 17 april, vid 16-tiden, träffades Martin, Åke, Harri och Fluffo utanför terminal fem på Arlanda. Efter incheckningen beslöt vi gemensamt att detta skulle bli en lugn resa, inte så mycket drickande. Hmmmmm. De fyra sista personerna som gick på planet var de fyra Chelseafansen, efter att ha konsumerat tre pints och ett par Jägermeister var, i terminalbaren
Ombord, och efter det att Åke beställt in sex päronkonjak, en gin/tonic, en vodka och en öl, så insåg jag att trubbel var på väg. Det här skulle förmodligen inte bli så lugnt som vi hade kommit överens om tidigare. Före landningen i Barcelona hade folk framför Åke redan klagat ett par gånger. Vi klev av planet aningen berusade. Tog taxi till hotellet och slängde in väskorna på rummen.
In på närmaste bar, och vid det här laget hade Åke redan råkat ut för en olycka på vårt hotellrum. Knäet och armbågen värkte. Fem minuter senare kom jag plötsligt på att min mobil låg kvar i taxin från flygplatsen. En och en halvtimme senare anlände min telefon till hotellet, och nattportiern och taxichauffören delade på 10 000 pesetas (= 500kr) som belöning. Vid det här laget sjöng Åke Chelsearamsor i full volym.
Jag lämnade svenskarna och drog in på stan med Tim Swift från Stoke. Vi hittade en dyr sexklubb och en kareeoke bar. När jag kom tillbaka till hotellet vägrade Åke att släppa in mig på rummet trots att jag skrek och bultade på dörren i 20 minuter. Till sist fick nattportiern öppna dörren åt mig. Åke låg halvdöd på sängen, fullt påklädd. En stund senare började vi sjunga ”We hate Man.Utd”, och jag är säker på att vi inte hade några vänner nästa morgon.
Matchdagen började med en tunnelbaneresa till Nou Camp för att kolla biljettläget. Åke låg kvar i sängen eftersom han hade svårt och gå efter sin knäskada. Priset på biljetter låg runt 50 000 pesetas (= 2 500kr). Vi köpte ett inofficiellt matchprogram, tog ett par öl, och tog T-banan tillbaka till La Rambla för att träffa våra engelska vänner.
Ungefär 2 000 engelsmän fanns i stan utan biljett. Det ryktades om att alla Chelseafans utan biljett skulle släppas in på arenan. Ett rykte som visade sig vara falskt. Alla 98 000 biljetter var sålda, och köpte man inte av svartabörshajar så kom man helt enkelt inte in. Vi var fem som sökte biljett (Johan Holmberg anslöt i Barcelona), och vi fick tag på fem biljetter vid mittlinjen för 1 500 kr, till det dubbla normalpriset. Ett riktigt fyndpris. Vi hade en fantastisk överblick på en fantastisk arena.
Matchen var en enda lång thriller med ett snöpligt slut. Efter matchen satt vi på våra platser i en timmes tid och hörde Chelseafansen sjunga, ”We might as well go home”. Ken Bates uppenbarade sig på mattan och alla sjöng, ”Ken Bates, give us a song”. Efter matchen gick Åke och la sig, och vi andra gick på den irländska puben Molly Malones och dränkte sorgerna med vodka/redbull.
Förresten så misslyckades Åke med att slå CSS vodka/redbull rekordet på 186 dubbla, trots att han verkligen försökte.
På onsdag morgon checkade vi ut från hotell Rialto, och checkade in på Hostal Paris, som endast kostade 375kr för ett dubbellrum. Det låg dessutom bara ett stenkast från huvudgatan La Rambla, i hjärtat av Barcelona. Onsdagen skulle bli en lugn dag. Ett par öl på sin höjd. Vi tog ett par öl med Paul Feeney på Robin Hood puben. Då han tog tåget hem till London, knallade vi ner till hamnen och slöade i solen på en Tapas Bar. Vi blev både halvfulla och solbrända. Hamnade återigen på Molly Malones, och blev kvar till 02:45 nästa morgon.
Fortsättning följer.......
