Analys: Skrattretande Chelski-panik
Olyckskorparna kraxar. Rävarna äter surt. Hetsjakten på Chelski är som tagen från fablernas värld.
"Det intressanta är att Chelsea för närvarande utgör en upplåst del av en tillplattad marknad. De kan blåsa upp den på konstgjord väg på grund av deras finansiella styrka, och det är farlig", gläfser Arsenals Arsène Wenger och Tottenhams Glenn Hoddle tittar fram mellan storebrors ben och piper: "Vad det gäller Chelsea har det blivit inflation på transfermarkanden. Jag är inte säker på att fotbollen har råd med det."
Översatt betyder det:"Fy fan vad orättvist, varför har dom fått så mycket pengar att spendera och inte vi? Hur ska vi nu kunna tillfredställa våra stjärnor och fans?"
För ingen tror väl på fullt allvar att det är de båda tränarnas Moder Teresa-liknande känslor för engelsk fotboll som kommer till tals? Det handlar om pengar och det handlar om makt - det handlar om att Chelsea med sin nyvunna rikedom på allvar skakat om Londonrivalerna och engelsk fotboll.
Wenger, Hoddle och andra kritiker av Chelseas investeringar visar prov på avundsjuka och trångsynthet. Annars hade de förstås reflekterat över det positiva i att Roman Abramovitj pumpat in över 30 miljoner pund genom nyförvärv från engelska klubbar. Pengar som fortsätter att sprida sig i den brittiska fotbollens näringskedja.
Men de genanta uttalandena är långt ifrån begränsad till ovanstående herrar. De dyker upp överallt, även på Svenska Fans sidor.
En krönikör, som av outgrundlig anledning går under neutral brittisk flagg på sidan, exemplifierar bristande slutledningsförmåga på ett annat område. Han skrev i går om stora nyheter i engelsk fotboll och nämner "Chelski's fall för den ryska oljan, och deras löjliga försök att erövra varenda hygglig spelare i England, Italien och Spanien."
Liknande brist på analytisk klarsynthet har gått igen hos många överhettade sommarhjärnor. Rykteskarusellen har snurrat snabbare än någonsin. Folk har blint ryckts med i agenters, klubbrepresentanters och mediers spel.
Det är en situation som förstås inte är unik för Chelsea. Ta David Beckham. Det säkraste tecknet på att han var på väg till Real Madrid var att den spanska storklubbens president Florentino Perez gång efter annan blånekade till att Real var intresserat. På samma sätt som han gjort med Ronaldo och flera andra stjärnor.
Poängen är den att agenter och ledare självfallet ser till sina klienters respektive klubbars intressen - och tidningarna har lösnummer att sälja. Kan de dra nytta av en situation så gör de det. Chelsea har på grund av sin plötsliga köpkraft en för tillfället unik position i världsfotbollen. Många - inte bara Chelsea - utnyttjar den.
Ett tredje exempel på stinkande analys som vinit i luften efter Roman Abramovitjs intåg i engelsk fotboll är att framgång inte kan köpas för pengar. Skitsnack. Har det inte kostat stora summor för mästarlag som Juventus, Manchester United, Bayern München och Real Madrid att bli bäst?
Sedan är det självfallet en annan sak att det krävs idéer, sammanhållning och kontinuitet för att kunna närma sig ovanstående klubbar. Pengar är bara en del av framgångsreceptet, men en helt grundläggande ingrediens. Den har Chelsea nu.
Om det dramatiska ägarskiftet i Chelsea på lång sikt kommer visa sig positivt eller negativt kan man bara spekulera i. Sådant kan överlåtas med föraktfull hand till de varelser som nämnts i texten.
För bortanför fablernas värld är verkligheten just i dag klarblå. Spännade nyförvärv. Konkurshotet avvärjt. Avundsjuka från Englands alla hörn.
Carefree wherever we may be.
