CFC-resa, del 1
Kalle Ringberg skriver en reseskildring i tre delar om hans upplevelser under sin London-resa.
Klockan 04.53 fredagen den 24: e oktober väcktes man efter bara några timmas sömn. Att komma ur sängen var dock inte några problem då man visste vad man hade att se fram emot. Jag var på väg mot min första match på Stamford Bridge efter 20 års väntan.
Resan, som var en 20års present, började med att min fader, min bror och jag blev körda till Malmö Central, varifrån vi tog tåget över bron till Kastrup. I Danmark var allt finemang, vistelsen på flygplatsen rullade på utmärkt och inom kort var vi uppe i luften. Jag har tidigare i mitt liv spenderat tiden på flygplan drömmandes om de diverse resmål man varit på väg till. Frågan är dock om inte Stamford Bridge slår Serengetis stäpper, pyramiderna i Kairo eller en solfylld dag uppe i alperna. För ett Chelsea-fan är det i alla fall helig mark och jag kunde knappt vänta på att få börja min tillbedjan.
Väl på Heathrow insåg vi att vi måste höja tempot annars var det risk att vi skulle missa Stamford Bridge touren. Som tur var hade vi enbart med oss handbagage och därför rörde vi oss på direkten mot tunnelbanan. Med våra tredagars respass tog vi oss ner till tågen och efter viss förvirring kom vi på rätt linje. Ett tågbyte senare så var vi framme vid vår slutstation Fulham Broadway och nu började man känna att det var nära. Här påbörjade även min pappa sin imponerande samling av turistmisstag som fortsatte under hela helgen. Jag kommer dock inte skriva något mer om dessa då jag skulle behöva statligt bidrag för att kunna finansiera denna koloss till bok som det skulle resultera i. När han efter många om och men lyckats komma igenom biljettsnurran så undrade vi om vi egentligen skulle hitta till Chelsea Village. Det tog dock bara en minut eller så innan jag såg Chelsea Village-skylten och hela mitt ansikte bröt upp i ett stort leende.
Då klockan bara var strax efter tio och vårt rum inte var klart förrän vid tvåtiden bestämde vi oss för att ta en första titt på Chelsea Megastore. Helgedomarna hängde tätt där inne och vi förstod på direkten att detta inte var enda gången som vi skulle passera genom dem dörrarna. Allt eftersom klockan började närma sig elva så blev vi tvungna att avsluta shoppandet då visningen av Stamford Bridge skulle börja prick. Biljetter till matchen hade vi fått av receptionspersonalen men biljetterna till visningen hade vi inte fått tag på än. Därför gick vi in i Megastoren igen och efter viss väntan fick vi träffa Lord Attenborough (se bilden härunder). Det var egentligen inte han, men först trodde vi det då det stod att förordet skulle hållas av honom (jag kommer nu att fortsätta kalla honom "Lord Attenborough" för jag har ingen aning om vad han egentligen heter ;) . "Lord Attenborough" sa hur som helst att vi inte behövde några biljetter utan det var bara att ställa sig utanför ingången så skulle visningen starta snart. Här kan man anmärka på en sak och det är att under hela helgen så var det i princip ingen som frågade efter biljetter eller liknande under tiden vi var på SW6. Det var i princip bara när vi skulle in på matchen som man bad oss om biljetter. Annars var allt väldigt öppet och om en person som Frank Abagnale Jr (Leonardo DiCaprios karaktär i filmen "Catch me if you can") fått nys om hur det är på Chelsea Village hade de gått i konkurs direkt. Men vänta, det är ju precis vad som höll på att hända. Nu vet ni varför ;)
Tillbaka i verkligen så var det nu dags att för första gången inträda Stamford Bridge. Allt gick finfint, jag ramlade inte eller något, och när man väl kom upp bredvid planen så bevittnade man det vackraste tinget på jorden:
STAMFORD BRIDGE
Här samlas 42 500 personer där större delen (mellan 39 500-41 000) av dem är de finaste människorna på jorden. Efter en kort stunds beundran var det dags att slå sig ner på läktarplats för Lord Attenboroughs genomgång av Chelsea-historia. Här fick man höra allt man kan tänka sig vilja veta om klubben. Det enda negativa var att man fick så mycket information att man redan glömt hälften av vad som sades. Vi fick till exempel höra att muren som gick runt hela komplexet faktiskt var den tidigare stadionväggen. Det var på den tiden som vi kunde ta in 80 000 människor på Stamford Bridge. Han berättade också att även om det officiella publikrekordet ligger på i runda slängar 82 000 (mot Arsenal) så slogs den siffran under efterkrigstiden. Det var ryssarna som skickade ett stjärnlag som åkte på turné i England och när de kom till Stamford Bridge var intresset enormt. Då det inte fanns mycket underhållning för folket vid denna period gick man ur huse för att bevittna de ryska kamraterna. Det finns ingen officiell siffra men nummer upp till 150 000 personer har nämnts. Det ska även ha varit så att domaren fortsatte lägga till tid till dess att ryssarna lyckades kvittera till 2-2 så att man inte skulle skapa någon ny ilska mellan länderna.
Efter att vi blivit överösta med historier och information i ca 20-25 minuter så var det dags för nästa station; omklädningsrummen. Det första man kunde anmärka på här var att det inte var särskilt stort eller glamouröst. Det andra man såg var att en viss Hasselbaink hade en hel bänk för sig själv medan det satt 7-8 personer på varje av de tre övriga bänkarna. Då undrade man förstås på direkten om det var på grund av att ingen gillade honom eller möjligen att hans bakdel var så stor att den tog upp en hel bänk. Men så var det visst inte. Sanningen var att Jimbo alltid laddar upp inför en match genom att lägga en blöt handduk över huvudet och sedan sitta och frusta där en stund. Det verkar ju onekligen fungera då man sällan ser mer tända spelare än Jimbo.
Vi fick inte se bortalagets omklädningsrum (p.g.a. obsceniteterna folk brukade skriva på väggarna där) men vi fick dock veta att det endast var cirka 1/3 så stort som hemmalagets och enbart hade 4 duschar. Det var Glenn Hoddle som hade fixat till det så för han hoppades att det skulle var demoraliserande för gästerna och därmed skulle de få ett övertag redan innan de gick ut på planen.
Nästa anhalt var spelargången och därefter följde avbytarbänkarna. Jag fick chansen att se världen ur Ambrosios ögon och det såg faktiskt inte så pjåkigt ut (se bilden).
Nästa del
