CFC-resa, del 3
Del 3 i Kalle Ringbergs reseskildring.
Med trekvart kvar till matchstart begav vi oss till ingången på West Stand. På vägen till vår plats fick vi hjälp att hitta av inte mindre än tre diverse vänliga och välklädda anställda som inte verkade göra mycket annat än just detta. Väl där så visade sig att vi var positionerad rätt långt ute på ena kanten men det gjorde inget då man ser väldigt bra ifrån i stort sett alla platser. Det som var mest synd var att vi satt så långt från Matthew Harding Stand (där det mesta folket som stod på The Shed tidigare har flyttat över sig) och därmed förlorade lite av stämningen. Det var dock inte på något sätt tillräckligt för att sänka mitt humör och när "Kalinka" satte igång så gick däremot desamma i topp. Det kändes skönt när Roman sträckte sig ut under taktklappandet och vinkade ner till sina undersåtar.
När matchen kom igång så var stämningen på topp och jag märkte snabbt en sak som tidigare gått mig förbi. Det var inte bara Huth som följdes av en "Huuuth" utan även Mutus aktioner följdes av den liknande "Mutuuuuuu". Matchen i övrigt behöver jag väl inte kommentera då jag antar att ni såg matchen. Jag kan dock säga att det var en otrolig känsla att stå/sitta där bland övriga Chelseafans och jag önskar att alla får chansen att göra det i alla fall någon gång under sitt liv.
När matchen var slut så var man fortfarande upprymd efter den spännande avslutningen men allteftersom spelarna lämnade planen så riktade även vi in oss på utgången. Det var inga som helst problem att komma ut ur Stamford Bridge och nu var än en gång målet Harrods. Efter en kort stund uppe på hotellrummet så var vi på väg mot Fulhamchefens lilla butik. Vi hann inte särskilt långt denna gång heller dock. Så fort vi kommit ur hotellet så rullade en svart Porsche Cheyenne fram och jag antog såklart att det var Jimbo igen. Så var det dock inte utan denna gång var det vår arbetshäst på mittfältet Makelele som var på väg hem. Jag sprang fram till honom och lyckades skaka hand och få autograf innan han körde iväg. Då såg man en herre vid namn Ken Bates som var på väg in i sin bil på andra sidan vägen. Lyckades komma fram till denna vithåriga legend och även där fick man ett handslag och en signatur efter lyckoönskande från min sida. Efter detta kunde jag till slut gå med på att vi skulle lämna området och gå till Harrods. Min fader som tydligen hade några ärenden där blev väldigt glad av detta och vi gav oss av på direkten. Då vi hade åkt en väldans massa tunnelbana hittills bestämde vi oss för att gå dit. Efter lite mer än 30 minuters marscherande nådde vi äntligen Harrods bara för att kunna konstatera att de stängde 3 minuter senare. Fadern min var ändå tvungen att ta en runda så vi tog en genomspringning i expressfart för att sedan åter rikta in oss på hotellrummet.
Kvällen avslutades med att vi som riktiga Chelseafans studerade Chelsea TVs återsändning av matchen vid midnatt.
Söndagen var en relativt händelselös dag. Efter en sista shoppingtur i Chelsea Megastore var det dags att checka ut och lämna Chelsea Village. Vi spenderade sedan ett antal timmar i centrala London och bara strosade runt. Efter ett antal dvd inköp så var det dags att hitta ut till Heathrow. På grund av lite tågproblem (någon pajas hade lämnat en väska på tåget och jag antar att DE antog att det skulle kunna vara en bomb eller dylikt) så blev vi försenade och fick därmed slussas förbi hela den enorma kön till säkerhetskontrollen.
Flyget gick kanonbra och när vi landade på Kastrup så var det slutet på en fantastisk upplevelse. Är dock säker på att detta inte var sista gången jag såg Chelsea spela på Stamford Bridge och jag ser redan fram emot nästa gång jag får förmånen att uppleva detta.
Kalle Ringberg
