ANALYS: En av de största Europakvällarna
Sällan har en mer krystad kommentatorssummering känts så träffande: "Rom byggdes inte på en dag, men Lazio krossades på en timme".
Så överlägset var inte Chelsea. Faktum är att Carlo Cudicini var en av planens giganter. Men känslan efteråt var så överväldigande att den engelske tv-kommentatorns ord var mitt i prick.
En storseger borta mot Lazio. En storseger trots alla belackares fortsatta ifrågasättande. En storseger för Claudio Ranieri. En storseger mot grisfotbollens ansikte utåt, bokstavligt talat, Sinisa Mihajlovic.
Spottloskan i örat på Adrian Mutu. Stämplingen av densamme. Kapningarna av Damien Duff. Ja, Mihajlovic borde sammanlagt ha haft minst två direkta röda kort och cirka fyra varningar. Och det var bara vad som syntes i bild. Utanför bild och utanför plan gick Mihajlovic också bärsärkargång.
För tre år sedan stängdes Mihajlovic av efter att ha kränkt Patrick Vieira med rasistiska tillmälen och en ny lång avstängning väntar nu. Han kommer inte att vara saknad. En gång i tiden en bra fotbollsspelare, nu en plufsig och smutsigare skugga av sitt forna jag.
Mihajlovic var inte ende syndare i Rom-laget. Fernando Couto (vilken överraskning!) & Co skapade tillräckligt med bakgrundsmaterial för att fylla en universitetsuppsats om dåligt uppträdande.
Till Lazios försvar ska sägas att man under korta stunder bjöd på strålande fotboll och utan Cudicini kunde matchen ha fått en annan utveckling.
Men ändå inte. Det här var egentligen Chelseas kväll från början till slut.
Juan Sebastian Veron slog smörpassningar från avspark. Wayne Bridge och Glen Johnson svepte fram längs sidlinjerna som skållade råttor. Adrian Mutu frustrerade motståndare med elegansen hos en världsmatador. John Terry växte meter för meter tills han var en återuppbyggd Kolossen på Rhodos i engelsk tappning. Damien Duff var så hungrig på fotboll efter ett par matcher på bänken att han kanske inte slutat springa ännu. Och Frank Lampard, ja, han var bara Frank Lampard helt enkelt.
På läktarna stod 5 000 tillresta CFC-fans (nä, jag är inte alls avundsjuk på er, Lovén och Harri!) och lät som 50 000 i 90 minuter. Jodå, "Are you watching Arsenal?" och "Are you Tottenham in disguise?" hördes mer än väl ända hem.
Och som belöning uppenbarade sig den störste lille Chelseaspelaren - Gianfranco Zola. Tillsammans med Roberto di Matteo hade han sett matchen från läktarplats. Zola möttes av enorma ovationer när han hälsade på de tillresta fansen efter matchen, och omfamnades kärleksfullt av Claudio Ranieri.
Det är sådana kombinationer som gör fotbollskvällar historiska. Känslan av heroism, skönhet, det goda som besegrar det onda, ja, till och med det där "Rom byggdes inte på en dag, men Lazio krossades på en timme" känns klockrent.
Det här var en av de största kvällarna för Chelsea i europeiskt cupspel på fler plan än bara den, där fyra bollar skickades in i nätmaskorna bakom stackars Matteo Sereni. Det är därför lätt att ta till svulstiga uttryck. Men egentligen räcker det med ett. Ranieris egna patenterade - "Eee'z fantastic!"
Målen:
1-0 (15) Crespo
Veron slår en stenhård, skruvad frispark. Sereni lyckas bara stöta ut den rakt på Crespo och bollen studsar i mål.
2-0 (70) Gudjohnsen
Lampard drar till med ett hårt skott. Sereni räddar, men Gudjohnsen kan i relativt öppet läge sätta returen.
3-0 (75) Duff
En strålande soloprestatition av Duff. Irländare bryter sig in i straffområdet mellan två Lazio-spelare. Han drar sig in mot straffpunkten och smeker sedan elegant in bollen i målvaktens vänstra hörn.
4-0 (80) Lampard
En våldsam halvvolley av Gudjohnsen räddas av Sereni. Men på returen dyker Lampard upp och smäller in matchens sista mål via Serenis händer.