Reseskildring från Chelsea-Liverpool 2004.
Ännu ett bidrag från unge Oscar Karlström.
Sveriges, ja kanske hela världens bästa julklapp hade jag fått, jag skulle åka och se Chelsea-Liverpool på Stamford Bridge. En match som jag har många glada minnen ifrån, framförallt från i våras då vi säkrade Champions League platsen i en direkt avgörande match mot dem, som jag hade äran att få bevittna på Stamford Bridge. Det var härliga minnen det, nu över till något annat som kanske också skulle bli ett minne för livet.
Hela resan startade tisdagen 6/1 klockan 9:00 då hela familjen satte sig i bilen för att åka till Arlanda. Vi hade övergivit Ryanair för att testa British Airways. Vi hade fått tag på en billig flight, endast tusenlappen för en t/r till Heathrow.
Vi hade en perfekt inflygning över den brittiska huvudstaden. Vi såg inte mindre än 4 fotbollsarenor från luften. Dessa var Tottenhams White Hart Lane, Charltons The Valley, Fulhams gamla Craven Cottage och våran egen Stamford Bridge. Stamford är mycket vacker från luften, det är inte så konstigt att Abramovitj bestämde sig för att köpa just Chelsea för att han tyckte att arenan var fin ifrån luften.
Väl på Heathrow satte vi oss på tunnelbanan och åkte in till Fulham Broadway.
Efter några minuters promenad var vi äntligen framme på stället där vi skulle tillbringa stora delar av denna London resa, nämligen Stamford Bridge och Chelsea Village.
Vi fick våra rum på Chelsea Court Hotel, våning 2. Rummen var mycket bra, de hade fräsch toalett, bra med yta, många Tv-kanaler och en oslagbar utsikt. Det enda som fattades var våra matchbiljetter, de skulle inte komma förrän på matchdagen.
När vi hade packat upp och kommit i ordning var det dags för det obligatoriska Megastore besöket. Denna gång inhandlades för min del Chelsea strumpor, golfbollar och Mutu-tryck på min bortatröja som jag hade fått i julklapp av Harri och Inger. Vi gick sedan vidare till den nya gallerian i Fulham Broadway, där vi tittade runt och handlade lite snacks och dryck inför kvällen.
Efter att vi ätit middag på Shed Bar och njutit till bilder från mötet i våras som visades på Tv-skärmarna var det dags att gå upp på rummet och titta lite på Aston Villa - Bolton innan vi gick och la oss för att sova vår första natt utomlands år 2004.
Onsdagen var matchdag. Men eftersom matchen inte började förrän klockan 20:00 så passade vi på att vara turister och se på några av Londons sevärdheter. Vårt första mål var Tower of London där vi skulle titta på kronjuvelerna. Jag föreställde mig att kronjuvelen var betydligt större än den lilla pluttiga diamant som satt på en spira omringad av guld och juveler. Så liten var den inte men mina förväntningar var betydligt större.
Efter Towern åkte vi in till London city. Där vi åt en välbehövlig lunch på Pizza Hut. Vi tog buffé och fick äta hur mycket vi ville. Det märktes tydligt hur deras affärsidé gick till. Det gällde att kunderna åt fort och lämnade restaurangen fort, så at de kunde få in fler och fler. Med hjälp av snabb och stressig musik samt stressiga målningar som egentligen inte hade några riktiga motiv verkade det fungera bra med tanke på att alla åt fort och lämnade lika fort.
Efter den något stressiga lunchen gick vi vidare till Covent Garden. Där var det liv och rörelse och uppträdande på de lutande kullerstensgatorna. Min pappa deltog i ett nummer där en man cyklade på en enhjulig som var cirka 3 meter lång. Trots det dåliga underlaget (inte om man jämför med Vicarage Road, Watfords arena) klarade han sig väldigt bra. Nu tror ni säkert att min pappa var någon slags huvudattraktion. Men hans jobb var i själva verket att hålla i cykeln när mannen hoppade upp. Efter showen fick han ett par välförtjänta pund från oss och de andra i klungan som hade följt hans uppträdande. Med facit i hand var han mer värd de 49 pund som matchbiljetten kostade än vårat kära fotbollslag.
Sen var det dags att ta sig neråt SW6 igen. Tidigare idag hade vi färdat oss med tunnelbana, nu var det Londonbussarnas tur att få besök av de berömda svenska fotbollsturisterna =).
Vi åkte med buss nr. 11 från gatan Strand ner till Fulham Broadway. En mycket bra busslinje då den åker förbi många sevärdheter. Trafalgar Square, Big Ben, Westminster Abbey och 10th Downing Street för att nämna några.
Väl nere vid Stamford Bridge gick vi in på Shed Bar. Där träffade vi Brinken och hans tre polare. En av dem hade ett blåmärke i pannan sen han ramlat i en taxi kvällen innan då de hade varit ute och firat en 40-årsdag.
När jag och min syrra Mikaela var ute och köpte ett matchprogram stötte vi på ytterligare två svenskar. Micke och Niklas från Västerås. De följde givetvis med oss in på Shed Bar.
Med ca två och en halvtimme kvar till match splittrade vi svenskar på oss. Micke, Niklas, Brinken och hans polare gick mot SO Bar. Men vi passade på att jaga autografer utanför entrén till Shed End Upper. Vi fick en autograf var, av islänningen Gudjohnsen.
Eftersom vi reste med Steve Perryman så fick vi tillgång till ett rum med mat och dryck 2 timmar innan match. Namnet "finger food" gjorde att vi förväntade oss någon lätt måltid. Men detta visade sig vara som en buffé med pajer, pommes frites, kycklingben goda efterrätter m.m. Det fanns något som jag och min syrra trodde var Chicken Bits. Men i själva verket var det någon köttbit med majs inuti. Ni som ska resa med Steve Perryman ska akta er för den.
Vid vårat bord satt några norrmän från Lilleström. En av dem fyllde 60 år. Och pappa ville sjunga. Men jag förbjöd honom och sa att sjunga kunde han göra på matchen. Norrmannen fick nöja sig med några gratulationer, men han verkade glad ändå. Lite längre bort satt fyra skåningar. Två av dem hejade på Liverpool, och de var säkra på att Liverpool skulle vinna. De var dock ensamma om att tro det vid hela bordet, och det skulle ju inte kännas så kul om de hade rätt.
Vid bordet satt också två japaner. De hade varit på fotbollsresor till Spanien och Italien och hejade på Real Madrid. Tilläggas ska att de var i 60-årsåldern och pratade på dålig engelska. Men trevligt var det.
Efter den trevliga middagen (inte majsen) bar det iväg mot hotellrummet där våra matchbiljetter på Shed End Upper Tier, Gate 1, Rad 16, Platser 1 - 4. Tyvärr hamnade vi på ganska dåliga platser. Läktaren Bredvid oss, East Stand, skymde en del av planen så vi fick ställa oss upp när bollen var nere vid ena hörnflaggan.
Matchen ska jag inte prata så mycket om. För de flesta av er vet nog hur det gick. 1-0 till bortalaget Liverpool, insparkat av Cheyrou. Och skåningarna fick som de trodde, vilket gjorde saken värre.
Stämningen var dock bra. Vilket gjorde det hela något roligare. Fast just där vi satt var det ganska tyst, inte så konstigt med tanke på att det mest bestod av turister som inte hade någon anknytning till Chelsea.
Men några stolsrader bort satt ett par grabbar som försökte få igång fansen. De sjöng sånger som "Robert Fleck is no. 1", "Celery", "Chelsea Alluette" och en hel del andra sånger man inte hör alltför ofta på matcherna. Jag sjöng med dem, men förutom mig så var det ganska tyst runtom. Det är en av de negativa sakerna när man reser med Perryman, stämningen.
Efter den misslyckade matchen tog vi oss ti