Bolton - Chelsea 0-2
Matchen vars två halvlekar var som natt och dag slutade till slut lyckligt. Första halvlek var bedrövlig från vår sida medan vi i andra vände på pannkakan helt och hållet.
Första halvlek
Matchen inleddes väldigt illa då vi än en gång visade upp att vi saknar förmågan att föra spelet i början av matcher. Det känns nästan som att spelarna i stort sett i alla matcherna behöver en timme på sig att lära känna varandra och sedan börjar det flyta på något så när.
Det som var ännu mer oroväckande denna gång var att vi hade ett skottglatt Bolton med Okocha i spetsen på andra sidan samtidigt som den tidigare misslyckade Ambrosio skulle vakta målet. Denna skulle emellertid visa sig ha mer kvalitéer än någon av oss ens skulle kunna drömma om.
I första halvlekt dominerade alltså Bolton och denna dominans var total. Vi hade stora problem att hålla i bollen en längre stund och detta berodde delvis på slappa rensningar. I första halvlek var Terry den store syndaren då han vid en drös tillfällen helt sonika serverade Okocha med perfekta bollar. Vår försvarsgigant skulle dock revanschera sig senare i matchen och fram till dess räddade Ambrosio honom ett antal gånger.
Vår italienska ersättare i målet gjorde en handfull lysande räddningar och imponerade vida på mig iaf. Man var en gnutta oroad över att han helt plötsligt skulle få för sig att göra en dundertabbe men det lyckades han undvika denna gång.
När matchen började närma sig halvtid hade vi fortfarande inte fått ordning på spelet och chanserna var lätträknade. Bäst chans hade nog Crespo som fick en studsande boll från kanten men det blev en snedspark ifrån läget som var beläget ungefär vid straffpunkten.
Bolton var dem som kom närmast genom ett skott i stolpen i elfte minuten av Pedersen. Avslutet kom efter ett mycket vackert förspel och Ambrosio kan tacka sin bästa vän (stolpen) att det inte blev mål den gången för själv var han inte nära att rädda.
När spelarna lämnade planen efter första halvlek var jag än en gång riktigt besviken över den senaste tidens spel. Vi skapade i stort sett ingenting och var tillbakapressade i 45 minuter på raken. Men samtidigt var man inte särskilt oroad över de tre poängen. Redan efter ett par minuter in i matchen när man såg hur Bolton styrde tänkte man att om vi håller nollan till halvtid vinner vi sedan matchen i andra halvlek. Så känns det som att det sett ut ett tag nu, dvs att vi tar ungefär en halvlek på oss att komma in i matchen och sedan om vi då fortfarande är med i leken avgör vi genom ett eller ett par mål i tidsperioden mellan 60:e och 80:e minuten.
Därför var man inte särskilt oroad utan mera besviken över att vi inte kan prestera mer i början av matcherna. Det som var ett litet orosmoln var att vi inte hade någon anfallare på bänken då Mutu och Gudjohnsen var avstängda. Förutom Cole var avbytarna idel defensiva spelare men det skulle visa sig vara mer än nog med vår lilla trollkarl Joe.
Andra halvlek
Vi fick inte se några större förändringar till andra halvlek även om Duff och Grönkjaer fortsatte byta kant då och då. Spelarna såg ändå klart mer tända ut då andra halvlek inleddes och allteftersom tiden passerade tog vi över allt mer.
Först var det Lampard som fick på ett av sina fantastiska skott från stillastående. Jaaskelainen, gjorde en akrobatisk räddning men den kanonen gav oss ändå känslan av att vi nu var rejält på gång och att ett mål kunde vara på väg. Därefter fick Geremi en chans på volley men bollen fräste precis förbi stolpen. Detta följde sedan Hasselbaink upp med att missa ett jätteläge från bara ett par meter.
Vårt första byte var ett som gav en delade känslor. Jag hade suttit ett tag och hoppats på att Cole skulle komma in men kanske inte som ersättare för Crespo. Detta var emellertid vad som skedde och Ranieris intentioner var klara. Han ville ta över mittfältet och även om det var en bra tanke var man rädd att vi skulle sakna folk i anfallen när vi tog ut en forward. Detta har nämligen i mina ögon varit ett av de största problemen den senaste tiden då det oftast bara är två eller max tre spelare som deltar i anfallen. Då är det svårt att hitta varandra och detta var något som började oroa en när vi tog ut en av våra två anfallare.
Men min oro var i onödan då bytet visade sig vara ett genidrag. Vi tog över på mittfältet och fem minuter efter Joe kommit in startade Terry ett anfall från långt ner på egen planhalva. Efter en bladning av tur och fint spel hamnade bollen till slut hos Duff som befann sig strax till höger om Boltons straffområde. Där väntade han in ett par spelare innan han vände om och slog in bollen med sin vänsterfot. I mitten hade då Hasselbaink hunnit in och denna skarvade bollen över Boltonförsvararna innan den dök ner vid Terrys fötter. Denna avslutade med en sträckt vrist, ett avslut lika kallt som från vilken världsklassanfallare som helst, och 1-0 var ett faktum.
Bara tre minuter efter detta får vi se ett ännu vackrare fotbollsmål. Bollen kommer till Cole på mitten som vänder runt och gör tunnel på en Boltonspelare innan han slår en perfekt boll ut till Hasselbaink som löpte ut på högerkanten. Med ungefär samma utgångsposition som Duff vid första målet löpte han runt sin försvarare och slog in bollen till den nyss nämnda. Damien var lite väl snabb och bollen hamnade bakom honom men med hjälp av högerfoten och via Jaaskelainen hamnade bollen till slut i nätmaskorna.
Efter detta var matchen så gott som avgjord men vi fick ändå se en hel del underhållning till. Själv fick man sig ett gott skratt när Hasselbaink lyckades lura Boltons försvar. Detta då Jimbo först såg ut att gå in i en nickduell men avstod i sista sekund. De två Boltonförsvararna som hade planerat att klämma Hasselbaink emellan sig flög då istället rakt in i varandra och föll sedan tungt till marken. Som tur var var det ingen som skadade sig i denna något pinsamma situation.
Den riktiga underhållningen kom dock ett par minuter senare då vi fick se vilken kapacitet och talang Joe Cole besitter. Han fick bollen på egen planhalva men lyckades med hjälp av bollens fart vända bort sin bevakare. Därefter var det nästan fritt fram till straffområdet men en försvarare kom i vägen för Cole. Denna avfärdade han emellertid väldigt enkelt genom en liten skottfint/vändning in i banan och följde upp dribblingen med ett kliniskt avslut. Bollen seglade förbi målvakten och alla trodde det skulle bli mål. Då dök tyvärr en försvarare upp ur tomma intet och fick bort bollen på mållinjen. Mycket synd då Joe hade behövt ett mål för att bättra på sitt självförtroende.
Efter detta var det bara att spela av de sista minuterna och sedan var de tre poängen i hamn. Andra halvleken var en av våra bättre 45 minuter under de senaste månaderna och förhoppningsvis kan vi väl nu fortsätta med detta spel.
Fortsättning följer i del två. :)
