Reseskildring från Chelsea-Everton år 2001
Här kommer, den för första gången i världshistorien. Reseskildringen från Chelsea-Everton år 2001.
Äntligen! Enda sedan julafton hade jag längtat efter denna dag, min andra Londonresa. Sent på torsdagskvällen den 3/5 satte vi oss i bilen, jag, pappa Lasse, morbror Harri och hans sambo Inger. Vi var på väg mot Skavsta Flygplats, därifrån skulle vi flyga till London, Stanstead. Efter att ha sovit en tupplur på planet landade vi på de brittiska öarna. Torsdagen han bli fredag innan vi var framme hos Stefan och Karin där vi skulle bo. Så det var verkligen skönt med nattsömn.
Nästa dag tog vi oss en snabb frukost innan vi gav oss av till Chelseaområdena.
Vi åkte buss från Paddington till Fulham Road, resan tog en hel timme. När vi äntligen kom fram till Stamford Bridge gick vi till Shed Bar där vi åt lunch med Martin Wells och de andra svenskarna.
Efter lunchen gick vi en guidad arenatur. Vi fick besöka omklädningsrummen och pressrummet, gå upp för spelartunneln och sitta på avbytarbänken.
När turen var färdig gick vi tillbaka till Shed Bar där Harri och Inger satt och pratade med Diane Broom, ansvarig för de utländska supporterklubbarna.
Sedan var det dags för ett besök på Chelsea Megastore. Jag köpte den nya hemmadräkten (t-shirt + shorts), en keps, ett vykort på Zola till Finland och en bädset med Chelsea märken.
Vi fullbordade dagen med middag på en restaurang vid kanalen Little Venice. Jag spillde på min nya matchtröja, men sådan tur var gick det att tvätta bort. Vi fortsatte kvällen med ett pubbesök, innan det var dags för John Blund.
Lördagen var den stora matchdagen, då vi skulle se Chelsea-Everton på Stamford Bridge, West Stand Lower Tier, gate 7, rad 28. Vi kom fram tidigt på morgonen, redan vid halv 11. Vi gick till Chelsea megastore där Inger shoppade lite. Sen var det dags för lunch, vi fick leta länge innan vi hittade ett bra matställe. Det fick bli ett café vid Fulham Broadway.
Efter lunchen gick vi tillbaka mot arenan, där vi hade bestämt träff med Diane. Hon var inte där, så jag och Harri gick upp till Bridge Bar där vi stötte på Ron Harris. Han signerade våra matchprogram och bytte ett par ord med oss.
Diane hade inte dykt upp så vi bestämde oss för att gå till puben Imperial Arms precis när hon dök upp. Jag fick ett litet paket av henne. Det innehöll en bild signerad av Zola, en Chelsea penna och en pin. Snällt! Efter det gick vi till några pubar, bl.a. Imperial Arms och Britannia. På den sistnämnda var stämningen hög. Där sjöngs många sånger, t.ex. "Carefree", "One man went to mow" och "Fu** 'em all"
En halvtimme innan Kick-Off gav vi oss av mot våra platser på arenan. Matchn började inte särskilt bra. Efter en minut fick Everton en hörna som Chelsea inte kunde rensa bort. Niclas Alexandersson slog då ett inlägg som Kevin Campbell kunde nicka in. O-1 efter en minut såg inte bra ut. Chelsea skapade många chanser, till exempel Poyets cykelspark, Zolas frispark som gick över och Wises långskott. Det dröjde tills den 32: a minuten innan målet kom. Jimmy Floyd Hasselbaink vände bort en försvarare och kunde lägga in 1-1. Bara två minuter senare fick Hasselbaink en fin pass av Gudjohnsen och lobbade in 2-1. Lyckan var total! 2-1 visade sig bli slutresultatet, och Chelsea kunde inkassera tre viktiga poäng i kampen om den sista UEFA-cup platsen. Gianfranco Zola hade skrivit på ett nytt kontrakt ett par dagar tidigare och fick stående ovationer när han blev utbytt. Zola la-la-la Zola var en väldigt annvändbar sång denna eftermidag.
Efter matchen gick vi till pubarna "Drakes" och "Tamblings". Där vi firade lite. På vägen till tunnelbanestationen träffade vi John Terry, han gav mig sin autograf och jag kunde glatt vandra iväg mot Fulham Broadway. Efter en underbar dag var det härligt med en god middag hemma hos Stefan och Karin, innan det var dags att gå till säng.
På söndagen skulle vi åka hem. Men vi han med lite sightseeing på förmiddagen. Vi tittade på Buckingham Palace, Picadilly Circus och Trafalgar Square innan det var dags att åka hem efter en trevlig helg i London.