Solen lyser över sydvästra London!
Över norra London hänger mörka moln, men det är inte regn utan Ranieris glädjetårar som fuktar Highburys gräsmatta.
Det var en euforisk match på Highbury en kväll som igår som sammanfattar allt vad det innebär att vara fotbollssupporter och den ibland oförklarliga kärleken till ett fotbollslag. Tänk att allt detta lidande som man genomgått helt plötsligt visar sig vara värt uppoffringen, jag menar att vara fotbolls supporter är ju ett lidande men stunder som de igår uppväger lidandet med råge.
Det var på lätta fötter, lika lätta som Wayne Bridges när han dansade fram på vänsterkanten för att göra ett av de vackraste fotbollsmål världen beskådat, jag vandrade hem i går natt. Jag behöver väl inte säga att skönhet uppstår i betraktarens ögon. SMS:s haglade in & ut och jag tror att vi alla Chelseasupportrar tänkte äntligen, på något JÄVLA sätt har vi förtjänat detta mot just Arsenal. Jag vet man förtjänar inte mål man gör dem, man förtjänar inte poäng man tar dem.
Man ju tycka att vi fick betalt retroaktivt för våra ibland snöpliga förluster mot Arsenal men jag anser att vi sett över två matcher vann välförtjänt. När lottningen kom så kändes det förutbestämt att vi skulle få Arsenal och jag intog mes attityd med att utgå från att vi skulle förlora för att kunna orka bära en förlust. Denna attityd förändrades ju närmare vi kom avspark och framförallt har ju vi känts vara på uppåtgående och Arsenal har plötsligt visat sig vara lite mänskliga.
Det är inte utan att man sänker en extra tanke till Ranieri som har fått utstå en hel del och den ibland omänskliga pressen på honom har han hanterat med värdighet som skulle kunna lika som grund till en instruktionsbok som skulle vara obligatorisk på Sir Alex och Arsene Wengers nattduksbord. När man såg den enorma glädje Claudio utstrålade efter slutsignalen kände man med honom i hela kroppen. Även de neutrala verkar ha haft sina sympatier för oss under gårdagskvällen eller så har man Man U kompisar som bara vill ställa sig in.
Matchen då efter en jämn första halvtimme hade Arsenal sista kvarten av första och när man satt och väntade på halvtidsvilan och litet andrum för våra stolta på blå gossar hände det som inte fick hända, den långtidsskadade Reyes gjorde mål när det var sekunder kvar. Inte nu igen hann åka genom huvudet, i andra hade vi bytt in Grönkjaer istället för Parker och det kändes inte ologiskt då vi tappade Arsenals vänsterkant helt i slutet av första halvlek.
I andra började vi bra och det var inte helt oväntat när Super Frank rakade in en retur från Lehmann på Makeles jätteskott. Efter det stod matchen och vägde ett tag men med den slutforcering vi hade så kom inte Bridges mål helt oväntat. Även om man satt och väntade på förlängning då man trodde att Eidurs chans var den vi skulle få.
Hela Chelsea gör en kanoninsats där vårt mittförsvar med JT & Gallas måste vara bland de bästa i världen, även Makeleles andra halvlek är enorm. Ambrosio kändes mer stabil & trygg än Lehmann!? Nu väntar vi på Monaco som lite överraskande slog ut Real Madrid, SEMIFINAL I CHAMPIONS LEAUGE sug på den karamellen alla Chelsea vänner. Njut av detta och visa ödmjukhet mot era Arsenal vänner om ni har några, dem är ju faktiskt ett skapligt fotbollslag även om vi för tillfället är nummer 1!
Jag avslutar denna krönika med att citera ett exempel på SMS som nådde mig igår kväll, författaren känner nog igen sig!
"JEZEZ CHRIST!!!!
Helt jävla otroligt vansinnigt underbart!!!!! tusen gånger bättre än en orgasm. JAAA HERRE JÄVLAR!!!! AAAAAAAAAAAHHHHHH"..
Carefree wherever you may be!!