Monacoresan, del 2.
Fortsättningen på Champions League äventyret.
Tisdag 20 april, matchdagen.
Hoppade över den usla frukosten på hotellet, 8 euro för en bulle och en kopp kaffe. Glöm det! Istället så gick vi bort till Cafè de Promenade, där de flesta av våra kompisar tappert försökte och få i sig lite engelsk frukost. De flesta var slitna efter gårdagens holmgång. Man kunde tydligt se skillnaden mellan de som kom igår och de som anlände tisdag. De nyanlända hällde i sig öl efter öl, medan övriga satt trötta och stirrade rakt fram med tom blick. De flesta var dock överens om att gårdagen var ännu en i raden av klassiska Chelsea kvällar i Europa. Samtalsämnet denna förmiddag var; borttappade plånböcker, kameror, mobiler och andra incidenter som ej lämpar sig i skrift.
Vi följde med Martin till Malcolms hotell, där han skulle hämta sin dyrgrip, nämligen matchbiljetten. Där satt nästa gäng hålögda individer. Graham, Sam (han som ser ut som Tom Jones, och alltid tuggar tuggummi), och alla de andra från Chelsea Up Norf.
Plötsligt ringer vår mobil, och samtalet kommer från Diane i London. "Ni har två biljetter att hämta på Grand Hotel i Monte Carlo". Yes! Helt underbart. Thank you, Di! "Sedan så har du åtta biljetter på East Stand Upper, till hemma matchen mot Monaco 5 maj". Vad säger man?
Guld värd! Nu slapp vi jaga biljetter, och kunde helt och hållet koncentrera oss på och glida runt i Monaco och Monte Carlo, som skulle bli vår nästa anhalt.
Vi bestämde oss för att göra en snygg entré, så Martin, Fluffo och jag tog bussen ut till Terminal 2 på flygplatsen. Här skulle det åkas helikopter från Nice till Monaco. Heli Air Monaco tog 750:-/person för en sex minuters flygtur över havet. Det var det värt. Tankarna gick osökt tillbaka till Matthew Harding och en oktober kväll 1996, då vi närmade oss avgång. RIP mate! Utsikten var bedårande.
Flaxade ner i Monaco strax före elva, och vi gick runt och kikade lite. Häftigt ställe, och klart annorlunda från det mesta vi tidigare upplevt. Prisnivån var något högre än i Nice, och en öl kunde kosta allt mellan 70 och 100 svenska kronor, beroende på vart man drack. Samma pris för en dagens rätt.
Tog ett varv runt fotbollsarenan, och kunde konstatera att den var väldigt annorlunda. Eftersom Monaco är ganska kuperat så blev det mycket gående i trappor, upp och ner. Det fanns lyckligtvis gott om rulltrappor och hissar, som avlastade våra trötta ben emellanåt. Martin konstaterade att de flesta butiker, restauranger och andra näringsställen, var skyltade i rött och vitt, Monacos färger. Ganska mäktigt. Vi besökte ett par påkostade Casinon, promenerade på Formel 1 banan, och fotograferade Abramovich båt, som låg nere vid hamnen. Det var mer som ett fartyg faktiskt. Klart störst i den hamnen.
Polisen hade infört försäljnings förbud på alkohol från 14:30 på eftermiddagen. Därför satt det engelsmän med inköpta kassar med öl och vin överallt, och gottade sig i solen. Vi bestämde oss för och gå iväg en kort bit från arenan, och ladda upp på någon restaurang. Sköter man det snyggt så går det bra och sitta på övervåningen på de flesta ställen, och beställa in som vanligt. Det kallas för rutin. Martin beställde in första rundan. En flaska vodka och tre öl, fick bli en lagom början. En beställning som roade fransmännen runt omkring, och fick kyparen att tappa hakan.
Efter en stund på övervåningen, fick vi uppleva en riktig show, då två milt sagt överförfriskade Chelsea fans gjorde entré. Då de lämnade stället hade de lyckats spilla ner sig själva från topp till tå med rödvin. Spilla ner två soffor med rödvin, och dessutom välta ett par bord med tallrikar och glas. Mycket bättre underhållning går inte att få. Det här var bättre än både Fawlty Towers och Mr Bean. Världsklass!
Fortsättning följer...
