Monaco resan, del 3.
Avslutningen på resan
Vår sista beställning blev en flaska gin och tre öl. Sen var det dags att bege sig till arenan.
Köpte ett inofficiellt matchprogram för £5 av en engelsman som gick runt och sålde. Som vanligt fullt av en massa småfel, men det får man väl räkna med antar jag. Stamford Bridge kapacitet påstods vara 35 000, och spelarna hade namn som; Scott Parket, Jesper, Jimmy Floyd och Eidur. Never mind, matchprogram är ett måste.
Vi hade bra platser på långsidan, rad 8. Biljetten kostade en tusenlapp. Inne på arenan kunde vi konstatera att det fanns närmare 3 000 Chelsea fans på plats. Många hade lyckats komma över biljetter till face value priser utanför, andra hade i panik betalat alldeles för mycket och ett fåtal hade helt enkelt ryckt biljetter ur händerna på försäljare, och sprungit därifrån.
Hemma fansen skapade tryck genom att slå två plast stavar mot varandra. Väldigt annorlunda och helt nytt för oss. Det lät en hel del i alla fall. Chelsea körde på som vanligt.
Matchen har säkert de flesta av er sett, så den tänker jag inte referera här. Vid 1-1 i halvtid, och en man mer för Chelsea större delen av andra, så trodde väl de flesta på ett gynnsamt läge inför returen hemma. Det blev inte så. En kombination av; ett hemmalag som spelade med hjärta och ett bortalag som såg vilset ut efter Ranieris märkliga byten, så blev slutresultatet 3-1 till Monaco. Grunden till utslagningen i semifinalen lades redan här.
Besvikna lämnade vi Stade Louis II, och gick mot tågstationen. Väl där fick vi se att nästa tåg mot Nice avgick om en timme. Bollo**s, vi ville tillbaka nu. Att hitta en ledig taxi var i det närmaste uteslutet, eftersom flera hundra Chelsea fans försökte få tag i en bil. Vi stötte ihop med Bromley och "Turkey" nere på perrongen, och beslöt oss för och gå hela den långa biten till andra änden. Upp för trapporna, och se, där stod en bil intill en taxistolpe. Vi frågade ifall han ville köra oss till Nice? "Nej, men jag kan köra er någonstans där ni kan få en taxi".
Det hela slutade med att han körde oss hela vägen, ca: 2 mil, till Nice. Han tog inte betalt, och han var dessutom inte taxichaufför, utan bankdirektör. Bruno, som var hans namn, stod och väntade på en kompis då vi kom upp från perrongen. En kompis som ringde under vår färd till Nice och undrade vart han tagit vägen. "Jag kör fem Chelsea supporters till Nice, och vi har en riktigt trevlig pratstund i bilen". Helt osannolikt egentligen. Vi var tillbaka på våra respektive hotell långt innan tåget lämnat stationen i Monaco.
Onsdag 21 april, hem resedagen.
Vi började onsdagen med att flanera runt lite i gamla stan. Lapade sol och tog ett par öl på lite olika barer i staden. Större delen av dagen tillbringades på Café de Promenade, där Martin hade en trevlig eftermiddag med bästa kompisen, Tim Swift, i väntan på flyget hem. Dessa båda herrar körde ett skapligt gin/tonic race, men själv tog jag det väldigt lugnt. Tänkte mest på arbetsdagen som väntade på torsdag. Åter på Arlanda sent på onsdag kväll. Med nya härliga minnen lagrade i hårddisken uppe i skallen.
5 maj: Vi var ett gäng på 9 personer som åkte på returen mot Monaco.
Matchen började bra med 2-0, men slutade sämre, med 2-2 som slutresultat. Därmed var Champions League drömmen över för den här gången. Bara att åka hem och skicka våra redan inköpta flygbiljetter till Tyskland, i papperskorgen. Blev dessvärre inget Skavsta-Frankfurt t/r för vår del, men vi kommer igen nästa år, och ser med spänning fram emot nya resmål ute i Europa. See you then, Martin! See you all!
