Lagbanner

På turné: CSS touring Cheshire

En buss kom lastad med CSS-supportrar. Billy Blue Boy skildrar resan och bortamatchen mot Manchester City.

Deltagare: Harri Hemmi, Fluffo, Casper, Thesslund, Becka, Sami, Claes, Berra, Erik, Staffan, Super Frank och Martin (Billy Blue).

Ibland händer det att man berättar om sina fotbollsrese planer för vänner eller bekanta. Vid de tillfällena händer det ibland att de undrar om man egentligen är riktigt klok i huvudet. Det kan jag stå ut med att de undrar. Det värsta är när jag inte vet om de har rätt i sitt antagande eller inte. För ibland testar man verkligen gränserna för normalt beteende. Det här var en sån resa, redan på planeringsstadiet.

Vi var elva CSS:are och en nallebjörn vid namn Super Frank som bestämt oss för att göra den här resan. De flesta reste från Västerås, jag reste från Göteborg och Claes kom ner från Stockholm, medan några anslöt från London. Claes som skulle landa först visade sig landa sist och först framåt halv tre på natten kom vi ifrån flygplatsen. I taxiresan till Bedford formulerade jag inledningen till den här krönikan för övrigt. Bakgrunden är att jag jobbat något infernaliskt den sista tiden och det sista min kropp behövde var två sömnlösa nätter. Hur som helst vi kom fram till Bedford och fann hotellet. Ägarinnan var på ett översvallande humör, i alla fall mycket bättre än vad jag hade förväntat mig klockan 03:30 på morgonen. Rummen var klassiskt engelska, trånga, men där var hyfsat rent och mitt i natten argumenterar man inte om hotellrum man lägger sig och sover. Efter ca tre timmars "sömn" klev vi upp igen och lommande ned för frukost. Då började brandlarmet gå på hotellet. Vad gör man då? Nah, man ignorerar det och tar sig en kopp kaffe till och frågar kocken om ett par "toasts" till. Efter att larmet gått fyra gånger inom 5 minuter kom slutligen Casper upp och undrade om det här var den beställda väckningen. Hotellägarinnan sprang runt och försökte lokalisera källan till larmet medan Thellan som upptäckt att hotellet sålde öl, bad henne att få köpa några kalla öl till frukost. Han sa sig vara lite småsur för att han missat det när vi kom på natten. Samtidigt frågade jag om det var långt till järnvägstationen och om man kunde köpa öl på vägen. Verkar det kaotiskt? Lite Fawlty Towers över sig var det men väl värt vartenda pund att få lite sömn, en varm dusch och en engelsk frukost med förstklassig underhållning. Hur som helst vi kom ifrån hotellet och efter att ha handlat lite råvaror i en matbutik anslöt vi till bussen som stod på Bedfords station. Colin och Paul, som varit Harris kontaktmän för resan mötte upp. Sedan startade resandet och vi stannade till utanför Luton, Milton Keynes osv för att till sist ha fyllt hela bussen med supportrar.

Det är här det fantastiska startar. För även om man från början är kompletta främlingar för varandra så accepteras man nästan omedelbart. När man sedan berättar att man rest en 1200 miles bara för att följa med Chelsea på en bortamatch brukar en hand sträckas ut för att skaka ens egen och med ett enda ord "Respect!" är man helt plötsligt bröder och vänner. Det är det det handlar om - tillhörighet och acceptans. Bussens passagerare är ett annat ganska fantastiskt kapitel. Några personer kände jag igen sedan tidigare resor. Legenden "Old Man" från SO Bar t ex och det är det här som är en del av charmen. Här blandas alla typer av människor, unga, på ytan stentuffa tonåringar, äldre medelålders management typer, pensionärer, kraftiga beerbellies med grymma tatueringar, åldrande skinheads och så vi. Att de var åldrande skinheads bekräftades när musiken kom igång. Ramones, Clash, Infa Riot och Sham 69 mf l Oi-klassiker började eka i bussen och partyt var i full gång. Och mitt i allt ihop en medelålders, välklädd och artig man vid namn Colin som hade full koll på allt som hände. Han såg inte mycket ut för världen, men hans ord var LAG på den där bussen. Odiskutabelt.

Vi rullade norrut och passerade snart Birmingham med Villa Park inom synhåll. Någon föreslog att toalettanken borde rensas när vi ändå åkte förbi, men förslaget avslogs, knappt. Vi passerade Walsalls hemmaarena och snart blev husen glesare och det engelska jordbrukslandskapet mer framträdande. Vi passerade Stoke och Crewe och kom in i grevskapet Cheshire. I höjd med det i fotbollssammanhang välkända Macclesfield tog vi av mot Stokport i riktning mot bergskedjan "The Peak" som vi såg på avstånd för att slutligen leta oss fram till den lilla byn Chelsford utanför Manchester där det var dags för ett pubstopp. Puben fylldes av Chelsea supportrar, men man ska komma ihåg att Chelsford är i Manchunia heartland och vi blev påminda om att inte springa runt i byn och provocera lokalbefolkningen med våra mörkblå colours. De flesta av oss var dock fullt upptagna vid baren och även om vi lite provokativt firade för att Birmingham klarade 0-0 mot Man U framför några lokala United supportrar var allt lugnt och vänligt.

Snart nog var det dags att äntra bussen igen. Stämningen efter pubstoppet hade höjts flera grader och de klassiska Chelsea ramsorna började ljuda i bussen medan vi rullade in mot Manchesters förorter. Manchester är inte direkt någon småstad och den utlovade poliseskorten in till City of Manchester Arena hade på något sätt lyckats missa oss. Så den sega trafiken in gav sällskapet i bussen gott om chanser att utbyta artigheter med lokalbefolkningen. Mest kommentarer fick en volymiös man iklädd Man United tröja som stod vid en busshållplats ta emot, men till hans heder så svarade han tillbaka ganska bra. Allt det här utbytet, tjafsandet om ni så vill, sker i humoristiska toner och gestikulerandet som kan te sig vulgärt sker alltid med ett leende på läpparna. Engelsmännen kallar det för "banter" och det är något att ta fasta på - man behöver inte ta sig själv på så jävla stort allvar jämt - möt elak humor, med mer humor och ironi. Hur som helst, vi närmade oss City of Manchester arena, den nybyggda jättearena som numer är Manchester Citys hem. Från utsidan påminner den lite om Ullevi och även läktarsektionerna ser ut på det sättet. Området arenan ligger i är ett blandat industri och bostadsområde med inte alltför gott rykte. En intressant parantes är att Chelsea supportrarna på bussen ser matcher mot lag som Birmingham, Everton och Man City som större riskmatcher än motsvarande möten med "storebröderna" i samma städer Villa, Liverpool och United. Är det något speciellt för blåklädda lag tro? När man sen kommer in och möter City publiken förstår man varför. Det är ett öronbedövande vrål som möter en, och med gester, minspel och tillrop förstår man vad City supportrarna tycker om en. Borta är leendena och banter-mentaliteten, nu gäller två fingrar i luften och ett "Up yours, f*cking wanker!" Det är svårt att beskriva, men det är en känsla som träffar en mitt i maggropen, adrenalinet rinner till, man kan inte stå stilla, inte sitta ned och snart nog står man själv där och hötter med näven i luften. "Bring it on, you c*nt!" Om man förstår den känsla av rått förakt som möter en, förstår man också en hel del av Chelsea supportrarnas fanatiska bortastöd. För i ett hav av ilskna hemmasupportrar sluter man sig samman inom gruppen och ger igen, med besked. Den löst sammansatta borta publiken sluter sig till varandra och sångerna börja

Socrates2004-10-18 12:15:00

Fler artiklar om Chelsea