Krönika: Mutuering - från hjälte till paria
I en rasande fart har Adrian Mutu kört sin karriär i botten. På vägen har han knäckt Chelseafansens hjärtan. Någon hjälpande hand att ta sig upp ska han inte räkna med.
Ska man inte tycka lite synd om Mutu? Självfallet. Som människa ska man ha känslor för en personlig tragedi. Men som Chelseasupporter är de känslorna kalla. Det är som om en spelare gått till en ärkerival. Han har svikit klubben och oss, fansen. Snedstegen har varit för många på klubbens bekostnad.
Hade inte sympatin varit större om han till exempel varit ledande målskytt i klubben? Säkert. Så enkelspåriga kan vi fans vara. Men det förändrar inte helheten. För att använda ett utnött men fortfarande giltigt ordspråk: ingen spelare är större än klubben.
Som man avgudade Mutu efter den inledande månaden i Chelsea förra året. Här kom en lirare med spelintelligens som en Zola och näsa för målet som en Osgood. Dessutom med den fascinerande kombinationen av att också vara juridikstuderande på distans och med ett stort hjärta för poesi och litteratur. Även det motsatta könet hittade rimligen sitt lystmäte i den elegante rumänen.
När Chelseas fans senare på hösten häcklade publiken på Goodison Park med "Chim-chim-eree, chim-chim-eree, chim-chim-chero, who needs Wayne Rooney when we've got Mutu!", var det lika mycket ett skratt åt rykten om att Chelsea var ute efter Shrek som en hyllning åt "Snake", som Ranieri beskrev sin nye anfallsfavorit. I dag framstår ramsan som sjukligt ironisk, men så var det inte då. Det var så varje Chelseafan kände. Men varningssignalerna fanns redan på den tiden.
Den som läst Tim Parks utmärkta "A Sesaon With Verona" vet att den unge Mutu redan då var en egensinnig personlighet med divalater. Men framgångarna i Parma och den strålande inledningen i Chelsea bländande även de mest skeptiska fansen. En ny idol var född.
Fast i takt med Mutus måltorka började verkligheten hinna i kapp. Rumänens genialitet stannade vid lek med bollen. Ryktena om hans vidlyftiga leverne efter skilsmässan och hans nonchalans inför Ranieri började ta fart. Sedan har det bara accelererat.
Listan på anledningar över varför Mutu inte hade någon framtid har växt sig starkare för var dag sedan Mourinho tog över: Han försökte i smyg ordna en övergång till Juventus, struntade i träningar, sågs rökandes och supandes på en restaurang av en Chelsea-chef dagen före en CL-match, rekommenderas psykvård efter vansinnesfärd i Rumänien, struntade i klubbens direktiv, hånade Mourinho i pressen, oroade andra spelare med sina humörssvängningar. Sedan kom det här. Fast för dopning. Kokain.
Kanske kommer det egentligen som något av en lättnad. En slutgiltig skilsmässa mellan Chelsea och Mutu, en chans att börja om på nytt. För Mutu kanske insikten kommer att han måste ta tag i sitt liv. Kanske kan han börja om någon annanstans, han är fortfarande ung. Han har talangen att spela på hög nivå men han kommer aldrig att nå så långt som hans talang gav honom förutsättningar för. Det är sorgligt. Det är också sorgligt att han i Chelseas historiebok nu kommer att vara ett mörkt kapitel. Men så är det.
* * * * *
Förresten: en Chelseasupporter rabblade upp andra spelare som haft Mutus tröja nummer sju tidigare: Winston Bogarde, Brian Laudrup, Didier Deschamps och Bernard Lambourde. Brrr. Läge att dra in olycksnumret.
* * * * *
En som förhoppningsvis tänker sig för innan han sätter sig på höga hästar igen är Dumitru Dragomir, ordförande för det rumänska fotbollsförbundet. Det var Dragomir som i går i dramatiska ordalag bedyrade Mutus oskuld med följande ord: "Det här är absurt. Snart kommer dom att säga att han är en terrorist också och att det var han som raserade world trade center. Det är sannerligen anmärkningsvärt att allt detta händer just efter att han hamnat i ett öppet bråk med José Mourinho och Chelsea."