Resa: Chelsea i Moskva (del I)
Röda Torget blev Blå Torget. Tolkningen var given när John Terry plötsligt dök upp och mötte novemberkylan på den gamla kommunistiska paradplatsen - i shorts och flipflops.
Medan Terry skapade en oförglömlig bild rämnade en rad andra. För det bästa med fördomsbilder är hur de ger vika vid närmare granskning. Ryssland var inget undantag. Tidigare i år uppmärksammades Aeroflot för att berusning på planet orsakat bråk under en flygning. Inget unikt med det. Men den här gången handlade det inte om någon full passagerare som gett sig på personal. I stället var det packad personal som gett sig på en stackars passagerare. Någon liknande obehaglig överraskning bjöd tack och lov inte SU220 mellan Stockholm och Moskva den 30 oktober på. Några Chelseafans råkade illa ut i Moskva men sina svenska gäster mötte den ryska huvudstaden varken med aggressiva skinheads, våldsamma poliser eller rånare, såsom det varnats för.
Däremot hade visumansökningsprocessen några veckor tidigare väckt minnesbilder av öststatstider. Varför göra något enkelt när man kan göra det svårt - och ta extra betalt? Men även Chelsea bär drag av enväldets enfald. Klubben hade bara pinsamma 300 biljetter till försäljning och levererade också ett löjeväckande meddelade om att man ansåg sig ha tillgodosett supportrarnas behov.
Men engelska fans reser även utan biljett. En av dem som kommit till Moskva på vinst och förlust var John, en Chelseasupporter från Doncaster som bott i Oslo de senaste tio åren. Han dök plötsligt upp bakom oss i passkontrollen i Moskva. Det var mer än fem år sedan vi sågs senast. Nästa gång vi skulle se honom var inne på matcharenan. För in lyckas man alltid komma på något sätt. Drygt 1 000 Chelseafans fanns på plats när matchen spelades, trots det "tillgodosedda behovet".
* * * * *
Det enda som glittrade bland gråa byggnader och ännu gråare invånare var vattendropparna och de många kulörta lamporna utanför Moskvas många kasinon. En av dem visade sig vara en fullträff, Metelitsa. Det var en chansning baserad på uppgifter från ryska Chelseafans på nätet men den stämde. Bland de oregelbundet utplacerade tv-apparater tornade en storbildsskärm fram. På den sprang West Bromwichs och Chelseas spelare ut för match. Med suckar av lättnad lutade jag, Harri och Inger oss tillbaka och lät oss serveras öl, mat och Chelseamål. På de andra tv-apparaterna kunde man med skadeglädje följa Fulham till seger mot Tottenham och Portsmouth mot Manchester United. Arsenal lyckades dessvärre rädda oavgjort mot Southampton och berövade därmed Chelsea på serieledningen, men vi var eniga om att resan fått en lyckad start och såg det som ett gott tecken.
Harri fick avsluta kvällen med att visa bringan för några ryssar utanför Metelitsa. De var medlemmar i den ryska Chelseasupporterklubben och jag ville lägga vantarna på en av deras halsdukar. Det fick jag - i utbyte mot Harris CSS-t-shirt. Tack för det, Harri.
* * * * *
SAS Radisson Slavjanskaja erbjöd all komfort som tänkas kan med fyra restauranger, pool, biograf och annan lyx man annars brukar undvara på resorna. Men kostar det så smakar det. Det gällde inte bara hotellet. Moskva är dyrare än många tror. Men ett av de billigare nöjena upptog en stor del av söndagen: tunnelbanan. Under 30-talet byggdes en lång rad vackra stationer där marmor och ljuskronor trängs med mosaiker och förhärligande målningar av den kommunistiska epoken och arbetarideal. En slående kontrast till idealen bland kungligheterna ur tidigare rysk historia som speglas på vapenmuséet på Kremlin. Men deras vagnar, juveler, rustningar och kläder hade också en häpnadsväckande skönhet. Bländade av denna kulturella start sökte vi oss så småningom ut till det moderna Ryssland som fick symboliseras av middag på Hard Rock Café och en lång rad drinkar. Där träffade vi också Malcolm, ledare för Chelsea Up North, och hans Leslie. Namn som är bekanta för flera inom CSS. Men några större spritexcesser blev det inte. Vi hade under dagen redan sugit i oss mer utländsk kultur än vad den genomsnittlige Chelsearesenären gör på sina resor och gick trötta till sängs.
* * * * *
Redan under söndagen anlände allt fler engelska fans till hotellet. Strömmen tilltog runtom i Moskva under måndagen. Medelåldern är sannolikt slående hög för en utomstående. Närmare 40 än 30. De flesta är hardcorefans från tiden då Chelsea hade ett av Englands största bortaföljen, och samtidigt ett av de stökigaste. 20 år senare är många hjässor fortfarande rakade, andra kortklippta med grå inslag. Gemensamt för nästan alla är att magarna har växt. Supportrarna dyker upp på pubar med brittiskklingande namn i grupper om sisådär fem-sex personer. Stone Islands logga syns ofta på klädesplaggen, liksom pins med gamla Chelsealejonet.
Men på Röda Torget fanns inte många av dem på måndag eftermiddag. En del hade säkert önskat sig det. Vid anblicken av oss ryckte en rysk souvenirförsäljare upp en bunt matchprogram för tisdagens drabbning. Vi köpte glatt en bunt à tio dollar styck. Som om det hela på något sätt var arrangerat så var det samme försäljare som en stund senare ivrigt sprang fram till oss och pekade upp mot mitten av torget - där fanns Chelseaspelare intygade han. Ju närmare vi kom och såg att det stämde desto snabbare gick Harris och mina ben. Ett par journalister samt några ryska och engelska fans hade gjort samma upptäckt. Men det var inte fler än att man utan problem kunde få fram program och få dem signerade och ta foton med spelarna. Arjen Robben, William Gallas, Eidur Gudjohnsen, Mateja Kezman, Ricardo Carvalho, Scott Parker, Joe Cole, Damien Duff, Glen Johnson. Alla skrev de oläsliga namnteckningar på våra nyinköpta program. Och så John Terry förstås. Det var bara ett par plusgrader ute och vinden var isande kall, men i ensamt majestät gled han långsamt fram över det vidöppna torget i Chelseas overallsjacka, matchande shorts och med bara fötter i ett par blåvitrandiga flip-flops. Kung Terry - härskare över alla element.
Efter att som tonåringar ha flockats kring spelarna satt vi sedan med leenden som hos små barn och njöt över vår upplevelse på The Albion Pub. Martin och Anna tog oss snart tillbaka till tonåren när vi avslutade kvällen över drinkar och sambuca och minnen från punkeran. Martin, jag vill höra mer om dina minnen från Londonscenen någon dag!
Läs även del II!
