Resa: Chelsea i Moskva (del II)
...(fortsättning): De nya tiderna i Chelsea tilltalar inte Darren.
Han satt på John Bull Pub och ondgjorde sig över hur illa Chelsea handskas med biljettförsäljningen och ser Moskva som bara ytterligare ett exempel. Han tillhör den kategori supportrar som reser på alla Chelseas och alla Englands matcher, hemma som borta. London och Baku ena veckan, Birmingham och Moskva nästa. Darren talar intensivt och låter sin vilda blick svepa över åhörarna vid bordet innan han avslutar med att han och en polare fundera på att börja gå på Millwall i stället. En hädelse, och något som förstås inte kommer att ske. Men också ett uttryck för den frustration många äldre fans känner inför det nya Chelsea som är långt från den miljö de växte upp i.
Under berättelsens gång blev resten av Darrens sällskap utslängt från puben sedan en i gänget försökt fotografera den unga servitrisen under kjolen. Chelseafans kan fortfarande bete sig illa men det är sällan som förr.
* * * * *
Uppgiften om att ett par Chelseafans blivit utdragna ur en taxi och misshandlade hade nått oss redan i Moskva. Efteråt har det också kommit uppgifter på andra incidenter där ett par stora grupper av Spartakfans letat engelsmän. En av de mest uppmärksammade ska ha varit när de attackerade hotell Ukrainiya, där många engelsmän bodde. Slagsmål ska ha uppstått med polis.
Ingen är direkt förvånad. Det går knappast en resa utan att engelska fans attackeras långt bortanför arenornas strålkastarljus. Däremot nämns det naturligtvis sällan av pressen. Det passar inte in i stereotypen.
* * * * *
Vi satt under den inglasade kupolen på hotellet och noterade att solen för första gången sken in. Det enda regnplask som hördes kom från en fontän någon meter bort. Hotellpianisten spelade ytterligare några smeksamma toner. Men det var tisdag förmiddag och matchdag. Nervositeten känns och matchdag innebär också ofta organisatoriska problem. Att bo på olika platser i en stad man inte känner för med sig vissa problem, inte minst när man ska samlas inför match. Det blev inte lättare av att vi inte fick kontakt med någon via mobiltelefon. Efter att ha slukat öl och mat på pub med Darren och hans vänner får vi äntligen napp på det engelska gäng vi känt längst och kommer till något avsides belägna Rosies. På den irländska puben är hela Matthews sällskap. Bovver, Chipper, Andy och de andra är där, men inte Matthew själv, en av CSS äldsta engelska vänner. Vi träffar honom inte under hela vistelsen. Så blir det ibland trots att man är på samma fotbollsresa i samma stad.
* * * * *
Flera av huvudvägarna i centrala Moskva är fyra- eller femfiliga. Att försöka passera sammanlagt tio filer med ilsket körande bilister är en omöjlighet. Övergångsställen saknas ofta och det krävs ibland skrattretande omvägar för att försöka ta sig över en gata.
Men inga bredfiliga väger verkade hjälpa vår taxichaufför att ta sig fram till Lokomotiv Stadium. Köerna var långa klockan hade passerat avsparkstid när vi såg arenans strålkastare torna upp sig. Biljetterna vi hade i handen hade Rolf ordnat åt oss. Han jobbar som ekonomiansvarig på hotellet och hade varit schysst nog att för några veckor sedan ta sig till arenan och köpa biljetterna åt oss. Fast de gällde till en rysk läktare och vi ville i första hand in på Chelseas sektion. Jag hade dollarssedlar i andra handen, beredd att muta mig in. Men det behövdes aldrig. Som genom ett smärre mirakel lyckades vi få kontakt med en kostymklädd ryss som hjälpte oss in samtidigt som han blev utskälld av en militär. För polis och militär stoppade på samma ställe ett 50-tal Chelseafans från att komma in förrän i slutet av första halvlek. Anledningen är okänd och Chelsea har klagat hos Uefa.
Men vi hade inget att klaga över. Det första jag såg av matchen var bollen som rörde sig i nätmaskorna bakom CSKA-målvakten. I samma ögonblick som jag och Inger nådde fram till Chelseasektionen välkomnade Arjen Robben vår entré med att göra sitt första mål i Chelseas tröja. Matchens enda mål.
* * * * *
"Carefree", "Fuck 'Em All", "One Man Went To Mow", "Champions League - You're Havin' a Laugh" och de andra standardsångerna revs av från Chelseafansen och möttes av visselkonserter från de ryska fansen. Men CSKA:s supportrar var aldrig något problem. Efter matchen applåderade de Chelseaklacken och fick applåder tillbaka. Det summerade väl det avspända förhållande som kändes inne på Lokomotiv Stadium. För avspänt, menade Harri, som kastade ur sig förbannelser över folk i klacken som inte sjunger.
Trekvart efter slutsignal hade delar av arenan fortfarande inte tömts på hemmafans. Chelseaklacken började missmodigt sjunga "We're Fucking Frozen" till melodin av "We're Fucking Loaded". Men väl ute fick i alla fall Inger sin belöning när vi fick kontakt med spelarbussen och Guddy gav henne tummen upp.
* * * * *
På Hard Rock Café satt Martin, Anna, Malcolm och Leslie. Malcolm berättade med illa dold stolthet att det var hans stora engelska Chelseaflagga som hade dominerat en rysk sektion. Martin var inte lika nöjd. Hans polare med biljett dök aldrig upp. Till slut blev Martin ivägschasad av polis från arenan. Fast med en bra plats i baren och gott om sprit var det inget som verkade tynga honom nämnvärt.
Den unga servitrisen som visat oss hur man dricker sambuca på allvar tidigare på dagen, hade ritat instruktioner på ett papper till Harri när vi kom tillbaka på kvällen. Dessutom med det för Harri magiska ordet "medved" - "björn". Vilken Västeråsbjörn smälter inte av det?
Överlag var serveringspersonal på de flesta ställen väldigt ung och kvinnlig men också oerhört service-minded. Att ett leende hos många sedan vara lika svårfunnet som en plats i målprotokollet för Mateja Kezman var en annan sak.
Det fanns också ett helt annat klientel unga damer som väckte beundran hos engelsmän. De som återfanns på natt-/strippklubbar. "Rasputin" var en sådan. En nattklubb som bland annat lockade med "daily women's fights without rules." Lät intressant, tyckte Martin och jag sent på tisdagsnatten, men avstod ändå till slut från en upptäcksresa. Men flera engelsmän hittade till klubbarna. Några svär på att de inte sett vackrare kvinnor i sitt liv och vill flytta från London till Moskva.
* * * * *
Inger kramade glas och skruvar ur Harris glasögon i tron att de förvandlats till en väckarklocka, när det ringde vid halv sex på onsdag morgonen. Misstaget gjorde att Harri trötta ansikte också antog skeva former. Fast ingen av oss andra såg nog bättre ut. Det hade hunnit bli cirka två timmars sömn innan resan hemåt påbörjades. Trötta och mosiga men nöjda med en resa som kostat osannolikt mycket men sannolikt varit en once-in-a-lifetime-upplevesle.
Taxichauffören som körde oss till matchen och som vi sedan bokade för att köra oss till flygplatsen skiljde sig från många andra ryssar genom sin goda engelska. Vid påpekandet tackade han utan minsta ironi två källor för det: "on-line betting and Disney Chanel". Tiderna har verkligen förändrats. Både för Chelsea och Ryssland.