KRÖNIKA: Prestigefyllda möten i prestigelös turnering
Chelsea spelar imorgon semifinal på Old Trafford. I en cup som är lägst prioriterad av alla lag. Topplagen ser det som en cup utan prestige eller tradition, och de övriga lagen ser det som en skugga av FA-cupen.
Att i Storbritannien jämföra FA-cupen och Ligacupen i popularitet, är som att jämföra drottning Elisabeth med den engelska ishockeyspelaren Geoff Woolhouse, i detsamma.
Eller som att i England jämföra populariteten mellan United och Yeading. Ligacupen, Geoff Woolhouse, Yeading - no one hates you, no one cares.
Men trots att det är ligacupen, så har vi vittring på en titel. Senaste titeln som plockades hem till Stamford Bridge var trots allt för dryga fem år sedan, och skulle inte en vinst i ligacupen vara en bra början på Chelseas nya epok med Mourinho vid rodret?
Hursomhelst så blir det svårt. Under dryga två decennier har varje lag som rest till Old Trafford sett ut som ett gäng vilsna skolflickor när matcherna satt igång. Under Fergusons era har Old Trafford varit en skräck för de flesta, och nästan alla lag, förutom den yppersta eliten, har spelats ut när Beckham, Yorke, Giggs, Scholes, Mark Hughes och grabbarna satt igång.
Men vi är inte på 1990-talet. Under de två senaste säsongerna har United inte alls haft samma spel, som när de malde ner motståndarna på Old Trafford.
Generationsväxlingen i United har precis startat, och det tar tid innan de hittar in i United-modellen. United är just nu inte lika farliga som de en gång varit.
Men Old Trafford är ändå Old Trafford.
Det största hotet jag ändå ser är finalen mot Liverpool. Säg att vi för ovanlighetens skull släpper in en boll i Manchester, men lyckas tåa in 1-1. Då är vi vidare. Men att sedan möta ett typiskt cuplag i Cardiff, som jagar sin enda kvarvarande chans på titel denna säsong, är svårt. Sorry Liverpool, men chansen att vinna Champions League känns minimal.
Detta är Liverpools enda chans, och de kommer inte ge upp utan kamp.
Gerrard, Carragher, Hamann. Spelare som är vana vid Premier League och som har den engelska never-say-die-attityden i blodet, vet vad som gäller. Och när de mixas samman med tekniska bolltrollare som Garcia och med målskyttar som Morientes och Baros, har man all potential att vinna i Cardiff.
Men först måste de komma förbi Muren och ta bort halva Chelseas lag. En svår uppgift för båda lagen.
Men åter till onsdagens match. Inför första mötet gick Ferguson ut med att inga färskingar skulle spela. Förklaringen var att de hade gjort bort sig mot Exeter. Verkligheten är en annan. I en semifinal så satsar båda lagen 100 procent. Man låter inte Jones, Richardson och Spector spela i en semifinal, lika lite som man låter Morais, Watt och Grant spela på Old Trafford. Detta kommer att bli en cupkamp mellan Englands kanske två bästa lag - och då satsar båda lagen till fullo.
United har som vanligt ett gäng giftiga spelare. Paul Scholes har på senare tid visat gammal god form, låt inte den räven få hitta ytor mellan mittfält och försvar.
Christiano Ronaldo gjorde succé förra säsongen. Sen klev vår flygande holländare in på scenen, och i höst/vinter har jag mest tyckt Ronaldo sett ut som en Robben-light.
Men den dansande portugisen kommer inte att göra bort sig. I EM visade han sin klass, och Ronaldo är en spelare som kan i sina bästa stunder dansa bort vilken världsback som helst.
Rooney är alltid lika vass med sina löpningar och skott och för Ferdinand räcker det med att ta position i backlinjen, så håller sig anfallarna borta.
Ja, ni kan nog Uniteds lag bra, och det är därför lite roligare att spekulera i Chelseas lag på onsdag.
Jag tror på Cudicini i mål.
Den ordinarie backlinjen med Gallas och Terry som mittlås och Ferreira till höger. Mitt tips ligger på Johnson som vänsterback. Snabbare och rörligare än Bridge för tillfället, och han kan nog fungera som en riktig pain in the ass på Ronaldo.
Tiago, Makelele och Kungen agerar mittfältare. Duff och Robben springer Neville upp på läktaren och Drogba i mitten sätter en balja.
Det vattnas redan i munnen. Vilken fight. Så mycket ligacupen, Geoff Woolhouse och Yeading är det trots allt inte...