RESA: På återseenade Barcelona (del II)
Fortsättning om resan i katalanernas högborg. Del II: Matchdagen.
ONSDAG
Jag hade kommit ner redan på fredagen med min flickvän och tillbringat tre dagar med att uppleva Gaudís mästerverk, utmärkt mat - och insidan av fler butiker än jag föreställt mig i mina värsta mardrömmar. Jag hade också njutit av kunna ta hotellhissen rakt ner i en förnämlig relaxavdelning. Allt detta hade sedan måndagen snabbt bytts ut till biljettköande, pubdrickande och supportersammankomster sedan min flickvän vist nog valt att stanna bara över helgen. Onsdagen var förstås inget undantag. Förutom att biljettköande bytts ut mot mer pubdrickande och supportersammankomster.
Middagssolen sken över Ramblan som helt tagits över av tusentals Chelseafans. Från sidogatorna ekade sången. "Carfree", "Celery", "Fuck 'Em All", "Ten Men to Mow" och en del äldre sånger med dubiöst innehåll som "No Surrender" och "We'll be running around Tottenham.". Det regnade selleriblad över de hundratals fans som trängdes kring en trio pubar på en av de smala sidogatorna, Calle de Ferran. Några förvånade turister tog sig skyndsamt fram och polisbussar fanns utposterade på många platser. Men stämningen var hjärtlig, Barcelonafansen lyste med sin frånvaro och övriga spanjorer var imponerande tålmodiga. Det här var det bästa draget jag upplevt på en Europaresa på många år, sannolikt sedan 1998 då resan bara gick till min egen bakgård - Kungsgatan och förfesten till Cupvinnarcupfinalen.
På min färd mellan barerna sprang jag på Martin, Anna och San mitt på Ramlan. Den ena av mina två dyrgripar från tisdagens biljettköande blev Annas dyrgrip. Den andra hamnade senare i fickan hos en överlycklig kompis till Doncaster-John. Nästa gång är det kanske jag som behöver hjälp.
Via Plaza Reials, där uteserveringarna också gick i blått, letade jag mig så småningom tillbaka till Calle de Ferran. Volymen på gatan var öronbedövande, men trots att klockan inte var mer än sex hade två av de irländska pubarna stängt. En onödig försiktighetsåtgärd och en enorm intäktsmiss. Eller så hade de redan sålt slut på vad de hade. På gatan utanför trängdes nu sopgubbar med fansen för att städa bort lagren av flaskor, muggar, glas - och sellerikvistar. Det var dags.
Tillsammans med Mick och hans engelska polare tog vi sikte på tunnelbanan. Med oss var den väldige Mikael, som snabbt döptes om till "Big Swede" av engelsmännen, och hans polare. Vi hade en stund tidigare haft en internationell hörna som också inkluderade en spanjor och bälgat i oss öl. När vi vandrade ner för tunnelbanegången satte spanjoren av mot Camp Nou på en vespa och med åtskilliga promille innanför skjortan.
Tusentals Chelseafans på väg till match är ingen estetiskt tilltalande syn. Det kan säkert Barcelonas tunnelbaneresenärerna den 23 februari intyga. I vagnarna hängde ovårdade fans i klasar och spred en odör av sprit och ljudvågor som fick spanjorer att föra en fåfäng kamp med att både försöka hålla för näsa och öron. "Get your tits out." var den inte helt oväntade sången som mötte unga spanjorskor som förläget vände sig bort. Men en charmig syn var hur storvuxna och tatuerade britter banade vägen i folksamlingen så att äldre passagerare kunde ta sig in och ut.
Det märkliga var att man under hela resan knappt såg till några Barcafans. Inte heller på pubarna i närheten av arenan som bågnade av Chelseafans. Men när man kom i den omedelbara närheten av Camp Nou var scenen som förbytt. Plötsligt stod Mick och jag helt ensamma bland tusentals och åter tusentals Barcafans. Var kom de alla ifrån? Lika förvånade var säkerhetskontrollen. Kanske skulle man inte blivit överraskade efter den usla organisationen i samband med biljettförsäljningen. Men inte en enda gång på vägen in till min plats kontrollerades jag av någon vakt. De bara tittade med en lojt öga på biljetten. Mycket märkligt i ett fotbollssammanhang av denna dignitet och obegripligt mot bakgrund av terrordådet i Madrid förra året.
Camp Nou är mäktig. En enorm gryta. Men den kokar inte alltid. Jag hade tagit farväl av Mick och var nu på egen hand. Min plats var på andra läktaravdelningen bakom ena målet. Där vimlade det av distingerade herrar och damer. De levde passionerat med i matchen och slängde ur sig okvädningsord och applåderade. Men något tryck som kunde matcha arenan var det sällan. Varken på min läktare eller på övriga sektioner. Chelseasången tystades dock snabbt i visselorkaner. I alla fall fram till målet. Det kom som en chock för spanjorerna omkring mig men jag for upp och vevade näven i luften. Till min förvåning gjorde också mannen bredvid det. En engelsman. Och överallt på de spanska läktarna ploppade spridda jublande Chelseafans upp och skrek i kapp med den avlägset belägna klacken. En som inte gjorde det var Bovver. Jag hade inte sett honom sedan förra resan. När jag stod upp såg jag att han satt på samma rad, sju stolar bort, oberörd av målet. Ruset hade förtagit alla känsloyttringar. Bovver är ett gammalt skinnhuvud som har andra problem nu.
- Jag ska vara på min pappas begravning i morgon bitti. Du måste hjälpa mig komma med planet i kväll, sluddrade han för att i nästa sekund, kontra med:
- Fuck him, han har inte hört av sig till mig över huvud taget.
Vi hade just sörplat färdigt våra halvtidsöl och satt oss till rätta när Anders Frisk bestämde sig för att han fått nog av Didier Drogba. Efter det önskade jag att jag varit i Bovvers tillstånd och dövat sinnena med alkohol. Det hade varit lättare att härda ut resten av matchen då. Barcelonapubliken levde upp med spelarna och det var med lättnad man till slut lämnade Camp Nou.
Chelseafansen som var på bortasektionen hade ytterligare tid att slå hål på, men vi vandrade ut i natten. Tombs, en centralfigur kring resandet i Bovvers grupp, anslöt ur havet av Barcafans. Bovver gick inte längre att övertala. Han stuntade i att ta sig till flyplatsen och tog tillsammans med oss sikte på tunnelbanaestationen.
På vår väg tillbaka till Ramblan såg vi två incidenter man kunnat vara utan. Dels satte en 40-årig Chelseasupporter efter en grupp 20-åriga Barcafans som sjöng segersånger. Dels råkade en Chelseasupporter ut för en förslagen ung ficktjuv som trängde sig på tunnelbanevagnen och kastade sig ut just innan dörrarna gick igen. Men även om ficktjuvar är ett gissel i Barcelona så är det en av få skönhetsfläckar och de spanska tidningarna dagen efter berömde Chelseafansen. Endast tio gripanden för smärre förseelser hade totalt skett. Med tanke på antalet fans och alkoholgrad var det en slående låg siffra.
När vi återvände till pubarna kring Ramblan satt många engelska fans kvar som inte velat betala svartabörspriser på 400-800 euro. De hade följt matchen på tv-skärmarna. Mungiporna gick upp när de berättade om Manchester Uniteds förlust. Men själv var jag mest utmattad, tog farväl av vännerna, vandrade ut i natten och sade på återseende till Barcelona.
För Barcelona - vi kommer tillbaka. Chelsea förhoppningsvis redan i kväll. Jag gör det garanterat vid något annat tillfälle.