RESA: En vecka i SW6 (del 1)

Förvirrat, underbart, kaotiskt. Chelsea Suppoters Sweden gästade återigen London. Här är Billy Blues resekrönika.

Telefonen piper till i fickan. SMS meddelande på väg. Jag öppnar det och läser: "Vi har tappat bort alla? Var är ni?" Jag ser mig omkring. Jag sitter på en fullsmockad pub i Fulham. Jag har en halvfull bitter framför mig. Runt omkring mig står fullt med sjungande människor.
"We gonna win the league,
we gonna win the league,
and now you have to belive us,
now you have to belive us,
now you have to beeeeliiive uuuusss.
We gonna win the league!"
(Mel: Jolly good fellow)
Det är förvirrat, underbart och kaotiskt - allt på en gång. Det är lördag eftermiddag, eller lunch, eller kväll och Chelsea har just slagit Fulham med 3-1 och därmed tagit ett viktigt gigantiskt kliv närmare ligaguldet. Jag SMS:ar ett kort svar: "Vet knappt vart jag är själv, men vi kommer till White Hart om 15 minuter." Sedan rycker jag i Joel, tar ett snabbt farväl från det tillfälliga, och i ärlighetens namn inte alltför trevliga, sällskapet på Fulham Tup och vi ger oss av ut. Vi hinner med ett snabbt pit stop på Shed Bar, konstaterar att där för en gångs skull inte är några eftersläntrande CSS:are och knallar vidare uppför Fulham Broadway upp mot White Hart. På vägen möts vi av skaror av sjungande Chelsea supportrar. Det är lördag och det är fest och i praktiken, om än ännu inte i teorin har Chelsea vunnit ligan för första gången på 50 år. När vi kliver in på White Hart möts vi av MILO, Harvey, samt Micke och Janne från Västerås och strax släntrar Rio-Henric in. Harvey försöker lära MILO orden till "Follow, follow, follow" - med begränsad framgång. På terrassen utanför håller en annan grupp Chelsea supportrar på och sjunger Carefree och snart är hela puben med. Det är underbart förvirrat och halvgalet. Efter några pints drar vi vidare till Lloyds Bar och firar vidare med resten av CSS gänget in till småtimmarna.

Av olika anledningar åkte jag iväg på den här resan på egen hand. Det var delvis självvalt. Jag har ett jobb med massor av möten och diskussioner och tänkte att lite planlöst ensam liv i London skulle passa mig bra. Så särdeles ensamt blev det i vilket fall som helst inte. Så fort man önskade sällskap var det bara att ta sig ner till SW6 och scanna över pubarna. Med omkring 80 svenska Chelsea fans på plats fann man alltid någon att snacka med. Man ramlade liksom på folk överallt. Bara för att nämna några exempel från de första dagarna: Redan på vägen till flygplatsen fick jag sällskap med Spencer. När vi tillsammans gjorde ett första besök på Shed Bar dök Rio-Henric upp helt apropå. Direkt från flickvännen i Rio och dessförinnan FN-tjänsten i Liberia! Medan vi satt och snackade dök PinoGreco upp från jobbet på Harrods. Och så där höll det på. Ta matchdagen Chelsea-Arsenal t ex. Jag hade tagit en jättepromenad över London och knallade i riktning mot hotellet i Earls Court. En taxi far förbi och rutan åker ned. MILO, Joel, Bingo-Berra kikar ut och ropar hälsningar på sin väg in från flygplatsen. När jag sedan ska gå ned mot en pub i West Brompton för att möta Skövde gänget med Patrik i spetsen på Atlas, dyker jag plötsligt på GAIS-Håkan i en korsning och pubrundan tar sin början. När vi väl kommer fram till Shed Bar möter vi Harriet och Anders, Brinken med flickvän, Harri och Fluffo och en massa fler. Festen är i full gång. Förvirrat, skönt, oplanerat och spontant. "CSS here, CSS there, CSS every fuckingwhere!"

Prick klockan fem drar hela gänget iväg till SO Bar. Snart är stämningen hög även där och sångerna avlöser varandra. Det är alltid några nya ramsor att lära sig och när selleri kriget pågår som bäst fattar man hur jäkla kul det här är. Enda negativa grejen är två svenska killar som trots tillsägning står på ett bord och hoppar. Jag har aldrig sett dem förr och när de helt sonika börjar peka med långfingrarna mot grabbarna på estraden, hötta med nävarna och sjunga nått om att de är svenska fans går de över en gräns. Om ni läser det här grabbar så hoppas jag att ni inser att ni gjorde bort er och oss övriga svenskar. Hade inte Harri m fl byggt upp så mycket goodwill för oss på SO Bar hade ni åkt på stryk i det ögonblicket. Vi är gäster i SW6 och ska inte förolämpa våra värdar med att ge dem fingret på deras egen pub! Skärp er eller håll er borta!

Matchen Chelsea-Arsenal slutar 0-0 och är ingenting man kommer att lägga på minnet direkt. Vi förlorar inte, och hindrar därmed Arsenal att knappa in på oss. Bestående minnet av kvällen är däremot den fortsatta förvirringen.

Förvirring uppstår när man anar det som minst. Precis när jag ska gå ned för läktartrapporna i the Shed End ser jag en man, som med extremt utstående öron ser ut som en halvtokig smurf i blå Chelsea mössa. Karln trampar snett och trillar handlöst mot betongen. Hans kamera, mössa och klocka far all världens väg och jag stannar upp för att hjälpa honom på fötter. "Lite mycket dricka före matchen kanske?" tänker jag och när jag vänder mig bort är hela CSS gänget som uppslukat i folkmassan. På avstånd ser jag MILO och kommer ikapp honom. Vi går upp till La Reserves bar och tar oss några öl. Tjötar en stund men inser att timmen är sen och att vi kommit ifrån alla andra och bestämmer oss för att höras av nästa dag. Sagt och gjort. Dagen därpå möts vi på The Prince of Wales. MILO i sällskap av Joel och två nya bekantskaper - Häcken-Mats och Bagarn. Inom loppet av två pints känner vi varandra väl och snacket går fram och tillbaka över fotbollsminnen och förväntningar. Häcken-Mats berättar om den förvirrade gårdagen. Han missade första halvlek och skyller allt på Bagarn. De kom ifrån varandra och eftersom Bagarn hade Häcken-Mats biljett kunde han inte gå in. Bagarn satt i sin tur lugnt kvar på Shed Bar och i brist på annat gav han bort biljetten till en kille från Helsingborg. På väg in till arenan möter dock Bagarn och hans nyfunne vän Mats som utan pardon tar tillbaka sin biljett och de ger sig av in på arenan.
"Ja, herregud vilken kväll det var igår" konstaterar jag. "Det är tur att man har digitalkameran med sig så att man vet vart man har varit." Mats räcker över sin kamera och jag bläddrar igenom bilderna. Plötsligt kommer jag ihåg förvirringen vid slutsignalen och drar historien om den halvtokige smurfen som stod på öronen så illa att t o m klockan for i bitar. Alla skrattar skadeglatt, även om Bagarns skratt var lite ansträngt. Plötsligt får jag upp en bild på Mats digitalkamera. "Men vad f-n. Här är ju den där tokige fyllesmurfen!" Utropar jag och visar dem bilden. Då böjer sig Bagarn fram för att se. Han tittar på bilden och sedan säger han: "Du - det är ju för fan jag som är din fyllesmurf!" Dagens bästa garv var ett faktum.

Läs del II!
http://www.svenskafans.com/england/chelsea/artikel.asp?id=33137