RESA: En vecka i SW6 (del 2)
Fortsättning av resekrönikan.
Ett huvudfäste för CSS blev av någon anledning Lloyds Bar, inne i Fulham Broadway stationen. En bidragande orsak var säkert drink pitcharna med vodka Red Bull. De har bra käk där också, men det är inte så många medvetna om. Det är mycket snack i omlopp. Någon påstår att han sett Bingo-Berra käka en smörgås. Någon annan påstår att det var en hel baguette. Men själv är jag skeptisk till allt sånt snack. Berra brukar inte slösa varken tid eller pengar på mat. Inte vad jag har sett i alla fall. En gång föreslog jag honom ett besök på en restaurang när vi var på väg till Manchester City borta och jag minns att han tittade på mig som om jag inte vore riktigt klok.
"You could smell shit over the petrol fumes, which is saying something in Hammersmith". Det är en mening hämtad från "Football Factory":s inledning. De sista fyra dagarna bodde jag mellan Sheperds Bush och Hammersmith och trafiken i det området är minst sagt livlig. De två mellandagarna ägnade jag åt långa exkursioner och test av olika pubar i västra London. Jag gick dit näsan pekade, åt när jag blev hungrig och tog en öl när jag blev törstig. Hade CSS sällskap på kvällarna och levde drönarliv på dagarna. Det var helt underbart. Visste ni förresten att om man går nedför Kenyon Street och tar till vänster så kommer man till Fulhams Craven Cottage. Jag tyckte det var lite kul i alla fall.
Lördag. Matchdag. Tidig kick-off. Tidig kick-off stinker, om ni vill veta min uppfattning. När jag strax före klockan tio kommer upp från tunnelbanan är Fulham Broadway redan packat med folk. Alla söker desperat efter öppnade pubar och de mer välplanerade har hyrt in sig i privata sk function rooms där festandet redan är igång. Själv sluter jag upp med MILO & co på La Reserves Bar. Det är MILO´s 35 års dag och vi har faktiskt gjort lite planer för att fira honom. Planer som i sann CSS anda kommer att upplösas i den vanliga post-match förvirringen. Runt elva snåret smiter vi vidare till Lloyds Bar och möter upp med Mark Jenkinson och hans navy polare. För en gångs skull hade vi tänkt vara lite välplanerade. Direkt efter matchen bestämmer vi oss för att ses på White Hart. Om det inte går att komma in dit skulle vi ses på Jolly Maltster. Enkelt.
Matchen mot lokalkonkurrenten Fulham är i första halvlek en ganska avslagen historia. Hade det inte varit för Coles mål och Johns reducering hade man inte haft något att hänga upp den på. I andra halvlek gör Robben en välkommen comeback, och i mina ögon vänder han matchen för oss helt och hållet. Han spelar fram till Lampard som gör ledningsmålet 2-1 och hans kvicka förarbete ger också Gudjohnsen möjlighet att göra 3-1. I slutminuterna ställer sig hela publiken upp och talar om för "grannarna" att VI KOMMER ATT VINNA LIGAN. Det är en berusande känsla. Lite surt att Chelsea inte kunde ha slagit Birmingham i matchen före Arsenal. Med delad poäng mot Arsenal och med Fulham segern hade det betytt att vi kunde ha varit på plats vid det historiska ögonblick när vi blev mästare. Istället får vi nu vänta någon vecka och ha champagnen på kylning. Chelsea spelarna insåg dock hur betydelsefull Fulhamsegern var och när Frank Lampard och John Terry gick runt hela arenan och applåderade publiken fick de snart med sig hela laget. Så firandet tog sin början redan där. Jag tror, och hoppas att vi säkrar guldet mot Bolton på bortaplan om en vecka. Och plötsligt insåg jag att jag hade blandade känslor inför den stunden. En ouppnåelig dröm kommer att gå i uppfyllelse. Och vad ligger bakom en ouppnåelig dröm om inte tomhet? Är det samma Chelsea jag kommer att hitta bakom den där tomheten? Skrämmande. Underbart. Förvirrande.
Jag dröjer mig kvar lite på läktaren. Det är en fin arena vi har och den är värd att beundras. Sedan lommar jag iväg genom människomassorna, upp till White Hart. Där är knôkfullt, men ingen från CSS. Går upp till Jolly Maltster. Också knôkfullt, men inte heller där något känt ansikte. Vart tusan är dom nu då?
Ringer MILO - inget svar.
Ringer Bagarn - "Jag vet inte ens var jag är. Vänta jag ska fråga Joel."
Jag hör hur det sorlar och sjungs i bakgrunden, så kommer Joels röst:
"Vi är på Tamblings! Var det inte det vi sa?"
"Jovisst, ja" säger jag och flinar och börjar gå bort mot Tamblings och Drakes. Det blir början på ännu en förvirrande och skön eftermiddag och kväll i SW6.
Deltagare:
Harri, Fluffo och Jessica. Häcken-Mats, Bagarn, Joel, Brinken med flickvän, Domar-Tobbe, Rio-Henric, Spencer, Skövde-Patric, Harvey, Dixon, PinoGreco, GAIS-Håkan, Åke med familj, Harriet "Vad-gör-lille-MILO-i-Soho?" och Anders (världens snällaste människor),
Bingo-Berra, stackars skadade Guys fru och dotter, undertecknad och många många fler.
Billy Blue / Martin Hollertz
PS. "Follow, follow, follow, it was only two minutes to go, when Bridge scored that goal, that set us out of control and sent Arsenal out of Europe."
PS2. Jag har en massa bilder till - är någon bra på att lägga upp dem på någon hemsida? Hör av er.
