Reseskildring från guldfirandet, del 1
Här kommer en reseskildring från det underbara guldfirandet i samband med matchen mellan Chelsea och Charlton.
Den nionde Chelsearesan i mitt liv började fredagen den 6:e maj på Arlanda flygplats när jag, min pappa Lasse och min lillasyster Mikaela satte oss på planet till Heathrow. Alla Chelsearesor är härliga men det var något speciellt med den här, ända sedan vi planerade resan tidigt i höstas har tanken om att prisutdelningen av ligapokalen skulle kunna äga rum i samband med matchen funnits i bakhuvudet. Och alla som följer Chelsea vet ju vad som hände, vi vann ligan mot Bolton och guldfirandet skulle äga rum i samband med matchen mot Charlton, det kunde inte bli bättre.
Efter att ha sett Tottenhams White Hart Lane under inflygningen till London checkade vi in på the Swifts Guesthouse i West Brompton och gav oss iväg till en betydligt trevligare arena, nämligen vår egen Stamford Bridge. Sten och Theo från Örebro ringde och sa att de var vid Big Ben men att de skulle till Stamford Bridge. Eftersom Chelsea Megastore var stängt satte vi oss inne på The Shed Bar och tog en läsk medan vi väntade på Sten och Theo. Vi hann inte sitta där särskilt länge förrän folk började rusa ut från puben. Vi följde givetvis efter för att se vad som stod på. Där ute var Jose Mourinho, Paulo Ferreira, Frank Lampard och John Terry. Kameran var snabbt uppe och en tunnelbanekarta fick fungera som autografblock. Ytterligare ett par av våra stjärnspelare kom förbi i sina lyxbilar, bland annat Drogba, Gudjohnsen, Carvalho, Smertin, Johnson och Tiago. Det visade sig att laget skulle ut på en busstur, två bussar var packade med spelarna, ledarna och deras fruar och flickvänner. De skulle troligtvis ut och äta middag på någon flott restaurang. Vi fick nöja oss med en middag på den italienska restaurangen Dino's i Earl's Court.
Lördagen är som bekant den stora matchdagen i England och så var fallet även idag. Efter att ha ätit en god frukost gick vi till affären Sports Soccer på North End Road. Som vanligt hittade vi bra saker till bra priser och jag måste ännu en gång rekommendera Sports Soccer för dem som vill sportsaker till ett bra pris i den annars så dyra huvudstaden. Shoppingen fortsatte på Chelsea Megastore. Affären var helt överbelastad, det gick knappt att ta sig fram mellan allt folk och alla varor. Vi lyckades i alla fall rycka åt oss ett par grejer innan de tog slut, bland annat Champions T-shirts och Champions Flaggor. Men de som blev utan behövde inte misströsta. Man behövde inte gå mer än tio meter längs Fulham Road innan man hörde en försäljare som ropade "Champions shirts, ten pounds" eller "Champions flags, over here!"
Efter ett kort besök på den alltid så högljudda puben SO Bar gick vi till puben Tamblings. Där träffade jag Jimmy från Norwich, en ung Chelseasupporter som jag har chattat med en hel del. Han var både överraskad och glad över att se mig. Vi hann inte med mer än ett glas läsk där innan det var dags för avspark.
Vi satt på West Stand Upper Tier, gate 7. Inte mindre än sexton svenska Chelseasupportrar hade biljetter bredvid varrandra. Förutom jag och min familj satt där även Sten och Theo från Örebro, Harri, Inger, Sami, Tesslund, Domartobbe och Jay från Västerås, Sir Wiklander, Brinken och Socrates från Stockholm samt Agne och Sara från Hede.
Bredvid oss satt "The Cornwall Blues", en supporter förening från sydvästra England som dagen till ära var uppklädda i clowndräkter.
Tillsammans med 42 049 andra Chelseafans sjöng vi "The Liquidator" så högt att det inte skulle förvåna mig om det hördes hem till Sverige. The Liquidator följdes upp av hyllningar till Mourinho och Abramovich samt "Championes, Championes, ole, ole, ole" och "Are you watching Arsenal?" Då var tårarna inte långt borta. Stämningen höll i sig hela matchen, vilket kanske inte är så svårt att förstå med tanke på att Chelsea inte vinner ligan varje dag.
Matchen slutade som ni alla vet 1-0 efter att Makelele gjort sitt efterlängtade mål. Varje gång han fick bollen i slutet av matchen ropade publiken "shoooot" och när Lampard blev fälld i
straffområdet fick han sitt gyllene läge. Varken straffen eller returen var av högre kvalitet men bollen låg tillslut i nät maskorna och Makelele kunde tillsammans med resten av laget fira hans första mål sedan 2001.
Stämningen under matchen och prisutdelningen var något alldeles extra. Har aldrig sett så många blåklädda människor sjunga samtidigt. Chelseaklassiker som "Carefree", "One man went to mow" och "Celery" varierades med "Have you ever seen Chelsea win the League? YES WE HAVE!" och "Champions! Champions!"
Innan den riktiga prisutdelningen fick tretton av guldhjältarna från 1955 komma ut på planen inför stående ovationer. Innan John Terry lyfte den nuvarande pokalen, fick han lämna över den 50 år gammla verisionen till spelran från 1955. Jublet när JT lyfte Premier League-pokalen måste vara deni särklass högsta ljudvolymen som hörts i Stamford Bridge och dess omgivningar.
Efter priscermonin gick spelarna ärevarv runt planen, då passade deras barn på att lira lite boll vi ena målet. Gudjohnsens äldste son hade en riktigt vass vänsterfot och han kan nog bli en bra ersättare till Eidur så småningom. En annan rolig grej var att Huth, Forssell, Carvalho och några spelare till åkte runt på planen och firade i en av de små lastbilar som transporterat in prispallen