Chelsea FC - Fotbollens fiende nummer 1?
David funderar i sin gästkrönika på om Chelsea verkligen är fotbollens fiende nummer 1.
Årets säsong har varit alldeles underbar. Jag skulle nog vilja gå så långt som att påstå att detta nog har varit den mest fantastiska säsongen sedan jag 1994 blev förälskad i Stevie Clarke & Co. Sedan dess har man fått uppleva vad det verkligen inneburit att vara ett Chelsea fan. Kommer personligen ihåg många mörka vinterkvällar uppe i Luleå där en liten grabb ringer till Harri Hemmi för att få lite "inside" om det senaste skvallret från London. Hur man säsong efter säsong trodde att "nu är det äntligen dags" bara för att se hur Chelsea slänger bort en bra start på säsongen vid jul och nyår, och skulle vi mot all förmodan överleva julen så hade vi alltid påsken att se fram emot med tungt sinne. Mitt tyngsta Chelsea minne är nog när Michael Duberry sparkade in bollen i eget mål en majdag 1999, ett självmål som innebar 2-2 mot Leicester City hemma och gulddrömmen släcktes igen.
Men Chelsea anno 2004/05 har varit annorlunda. Denna gång så räckte vi hela vägen fram, och på vilket sätt vi gjorde det! Rekord efter rekord har slagits. Arsenalfansen har desperat försökt klamra sig fast vid halmstrån. De har försökt att ta glansen från vår titel genom att påstå att vi spelar tråkig fotboll. De såg måhända inte returmötet mot Barca på Stamford Bridge eller något utav mötena med B. München, ett lag som tragiskt enkelt avfärdade ett uddlöst och fantasilöst Arsenal i åttondelen. Rolig fotboll my arse.
Bröderna Neville har vid upprepade tillfällen setts mumla ett mantra om att Chelsea inte kan vinna i norra England, vi kan inte spela bra på bortaplan, våra sydländska spelare kommer inte att klara av vintern, vi har inte nog med rutin för att orka en hel säsong och en massa annat dravel. Till slut gav till och med Sir Alex upp då han insåg att kommentarerna hade helt motsatt effekt än vad han önskat.
Även efter att vi vunnit Premier League så vill Arsenalfansen att vi skall tro att deras fjolårssäsong var bättre än vår säsong i år. Ja, Arsenal må ha gått obesegrade genom fjolåret men de hade fortfarande varit 5 poäng efter oss den här säsongen! Det, mina damer och herrar, säger en hel del om hur överlägsna vi har varit i år. Faktum är att Arsenals 83 poäng i år hade räckt till att vinna Premier League i 6 av 13 Premier League säsonger! Så snacket om att vi vann för att alla andra var dåliga håller definitivt inte. Vi är så här bra, get over it!
Med dessa framgångar så kan man ju tro att jag och andra Chelsea fans skulle vara helt galna av lycka. Visst har man varit glad, men framgångarna har haft en mörk baksida. Jag har nu i snart 24 månader fått uppleva ett hat som nog inte ens Man U fick utstå under sin dominans på 90-talet. Fans från Liverpool, Arsenal och ManU har inte kunnat smälta det faktum att det nu är en ny jätte på banan. Efter Romans intåg har uttryck som "ryssjävel", "blodspengar", "maffia", "Chelski" och andra nedsättande uttryck setts på "The Shed" och de andra forumen på SF.
Men i och med den senaste tidens mediahysteri har nya lågvattenmärken nåtts. Chelsea dömdes till att betala £300 000 i böter och hot om ett poängavdrag på 3 poäng efter att Ashley Cole’s agent organiserat ett möte med Chelsea då Arsenal tydligen skall ha gått tillbaka på en muntlig överenskommelse om att ge Cole en veckolön på £60 000, en lönehöjning som rapporteras vara lite drygt £35 000 per vecka. Det "brott" vi blivit dömda för är tydligen att bryta mot en hemlig kodex, dvs så länge Liverpool, Tottenham, Man U och Arsenal (eller någon annan klubb för den delen) rycker i spelare (eller tränare) bakom ryggen på sina respektive klubbar så är det helt ok. Men om Chelsea får för sig att möta en spelare som bett om ett möte så blir vi straffade 15 gånger så hårt som Liverpool!
Liverpool fick i ett liknande fall, enda skillnaden låg i att man faktiskt hade bevis på att Liverpool erbjudit Ziege ett konkret kontraktsförslag och senare även köpte tysken (till motståndarsupportrars stora lycka skall man väl tillägga), en bot på £20 000 och några artiklar i tabloiderna under en veckas tid. Vart är proportionerna? Vart är rättvisan? Kommentarer som "ge dem ett hårt straff, de har ju pengar" eller "poängavdrag så de lär sig" är direkt pinsamma och saknar all logik. Är inte en av grundpelarna i de västerländska samhällena att ALLA skall vara lika inför lagen? Eller är det bara avundsjuka?
Måste citera en artikel från blueandwhitearmy.net. I den sista paragrafen skriver Quique 21:
"In the meantime I am going to write to our Prime Minister and suggest a few changes to the law of the land:
Take a stretch of double yellow lines, if a guy in a Fiat Punto parks there illegally, issue him with a fixed penalty notice. However, if a guy in a Bentley commits the same offence, tow his car away, send him for a court hearing, fine him £10,000 and ban him from driving for a month, after all, the rich barsteward can afford it. These people think they own the road and a driving ban is the only way he will realize that parking on double yellow lines is totally unacceptable and it's people like him who will kill off driving altogether unless they are stopped in their tracks now. And don't forget to fine the lady who cleans his house £5,000, she happened to be getting a lift home when he stopped to pop into that newsagent, so she deserves to have the book thrown at her.
Seems reasonable to me."
Kanske lite överdrivet men budskapet kan inte misslyckas med att nå fram. Skulle någon av oss, med handen på hjärtat, godta ett beslut från rätten at vi skall betala 15 gånger mer i böter enbart pga. att vi tjänar mer från vårat arbete? Vi kan inte välja bort kommunismen pga. det inte fungerar i ett modernt samhälle men på samma gång applicera tankesättet då det passar våra egna motiv. Ett brott skall ha samma straff oavsett vem som begår det. Ingen skall särbehandlas av lagen (detta kan med lätthet även appliceras på Liverpools vara eller icke vara i Champions League nästa säsong).
Den tragiska sanningen ligger nog i att i många ögon så är vi dömda redan på förhand. UEFA’s pinsamma förfarande vid Frisk affären och Gaillards hutlösa uttalanden visade klart att vi inte behövde en sk. "hearing", då UEFA redan beslutat sig för att vi var "skyldiga". Oavsett vad som skulle komma fram i efterhand, t.ex. att Rijkaard faktiskt försökte ta kontakt med Frisk, inte en gång men tre, i paus, eller vänta nu… Det gjorde det ju faktiskt. Det låter smått otroligt men UEFA "gömde" bevis för att lättare kunna sätta dit oss. Är det måttstocken för en rättvis behandling? I och med detta så hade UEFA satt ribban för hur Chelsea skulle behandlas fortsättningsvis. Dömda på förhand utan möjlighet till att försvara sig.
Läs vidare i del 2
