Chelseakultur I: Liquidator
Hur Jamaica och skinheads blev en del av Chelsea genom en sång. Om det handlar den första artikeln i en alternativ serie om de engelska mästarna.
Det kan verka högst ironiskt att Liquidator (”likvidator”) fått en renässans under det nya, glittrande Chelseamillenniet. Men faktum är att den jamaicanska instrumentallåten fick sitt genombrott just under Chelseas förra glansperiod.
Året var 1969. En gyllene generation spelare med Peter Osgood, Charlie Cooke och Alan Hudson var på väg att bli fotbollens glamour boys. King’s Road var stället att synas på. Det var Swinging 60’s hetaste adress för dåtidens popstjärnor och wannabees. Men på läktarna höll en helt annan kultur på att växa fram. Skinheads med reggaepuls och arbetarklassattribut tog plats på The Shed.
”På den tiden fanns inte paralleller till skinheads och rastänkande som nuförtiden. Det var ju svart musik som alla gillade”, påpekade Laurence Cane-Honeysett, producent och skivbolagsdirektör på kultetiketten Trojan, i en intervju för fanzinet Mohair Sweets för några år sedan.
”Jag var, och är fortfarande, Chelseasupporter. Arenan ligger bara ett stenkast från var jag är uppväxt och Chelsea var laget att följa för originalskinsen. De spelade alltid reggaeskivor över högtalaranläggningen inne på arenan och Liquidator blev synonym med Chelsea. Jag tror det var då jag blev förälskad i musiken. Det var så spännande då – musiken, fotbollen, skinheadscenen”.
I november 1969 nådde Harry J Allstars Liquidator niondeplatsen på singellistan i England. En månad senare nådde Chelsea fjärdeplatsen i ligan under en säsong som skulle räcka ända fram till den klassiska FA-cupfinalen mot Leeds. Men medan jublet över pokaler som lyftes i både Manchester och Aten de närmaste åren ebbade ut, fortsatte den stötiga och maniska orgeln i Liquidator att sprida mjuka läktarrytmer som mynnade ut i klapp-klapp-klapp-klapp-CHELSEA!
Harry J Allstars var ett studioband med Harry Johnson som centralfigur. Men det var Winston Wright som på sin Hammond jobbade fram Liquidator, byggd på inspelningen av Tony Scotts What am I to do. Staple Singers använde sig fick för övrigt av just Liquidator några år senare. På den klassiska Stax-etiketten fick man en stor USA-hit med I'll take you there som var baserad på Harry J Allstars instrumentallåt. Men i England var det Liquidator som gällde bland de unga.
”Med Liquidator fick en hel undergroundrörelse inom reggae, skinhead reggae, sitt genombrott på den engelska scenen”, summerar Lloyd Bradley låtens betydelse i boken ”Bass Culture”.
Harry J Allstars och Liquidator var långt ifrån den enda jamaicanska 60-talsmusik som fick stort inflytande på brittisk ungdom. Skamusikens gudfader Laurel Aitken hade redan tidigare inspirerat skinheadkultur, och vågen av rude boy-musik och skinhead reggae spred sig lika bra i kall och hård arbetarklassmiljö i London som den gjort i svettiga ghetton i Kingston.
En del av musiken nådde också de engelska fotbollsläktarna tack vare skinheads och de nya ungdomsrörelserna. Redan i mitten på 60-talet hade Chelseaspelare på turné bland de karibiska öarna fastnat för skalåten "Sammy Dead". De tog med sig en skiva hem och den spelades därefter på Stamford Bridge i samband med matcher. Desmond Dekkers suveräna skahit The Israelites fick en revival i East Anglia under andra halvan av 70-talet. Norwichfans gjorde om refrängen för att håna regionalrivalen Ipswich. ”Get up in the morning, slaving for bread, sir, so that every mouth can be fed. Poooooor me, the Israelite” blev i stället “Woke up in the morning, Eric Gates for breakfast, Paul Mariner for tea, Ooooooh-oh Ipswich are shite”.
Men Liquidator visade sig vara mer av en överlevare i fotbollens värld. Millwall och West Ham var några klubbar där sången användes på tidigt 70-tal. Men på senare år har det framför allt varit rivaliteten mellan Wolves och West Bromwich som levt upp när Liquidator spelats. På Molineux och Hawthornes har publik låtit avskyn mot varandra få utlopp genom att sätta text till instrumentallåten. Så till den grad att Liquidator portades på båda arenorna.
Den hypnotiska orgelorgien kan ge en yngre generation lyssnare huvudvärk. Och tidens tand har i ärlighetens namn gnagt hårt på Liquidator. Men där finns andra dimensioner. I den lekfulla rytmen gömde sig paradoxalt nog också en hotfullhet. Ben Sherman, Levi’s och Doc Martens. Klädd från topp till tå. Klapp-klapp-klapp-klapp-CHELSEA! På The Shed och North Stand var de redo.
I storsäljande boken Football Factory låter John King sin fantasi framkalla den ultimate Chelseasupportern för en tecknad serie. ”Karaktären skulle vara ”Liquidator”, som i sången. En elak grabb, men med en känsla för rättvisa på Robin Hood-vis, som skulle återupprätta det goda i Chelsea och i fotbollen i stort”, skrev King.
Som många andra ungdomsrörelse fläckades även skinheadsrörelsen av våld. Med åren rotade sig också National Front och andra högerextremistiska rörelser allt mer i kulturen. Våld och rasism kom att förknippas med skinheads. Chelseas supporterfölje var också ett av de som blev mest beryktat. Utvecklingen fick även märkliga följder för Liquidator. Den ska vid tillfällen ha ackompanjerats av läktarröster på Stamford Bridge som i stället för ”klapp-klapp-klapp-klapp-CHELSEA / klapp-klapp-klapp-klapp-CHELSEA!” sjöng ”skinheads hate blacks – SIEG HEIL / skinheads are back – SIEG HEIL”. 80-talet var ett tungt decennium för Chelsea. Borta sedan länge var glamouren. Borta var skönlirarna. Borta var också Liquidator. Kvar fanns sviktande publiksiffror, ekonomi och ligaplaceringar.
Under 90-talet påbörjades återhämtningen. Både på planen och vid sidan av. Fotbollsmusiken fick också en revival under den rådande fotbollsboomen i England. I Chelseas fall innebar det bland annat en rad skivor med gamla och nya sånger med Chelseaanknytning. En nyinspelning av Liquidator med ett supporterband som kallades Billy Bluebeat dök också upp. Men det är kanske först under de senaste åren som Liquidator fått en märkbar renässans. Tekniken har gjort den till en populär ringsignal, men framför allt har den doftat av en ny vår, en ny era. Precis som kring när den första gången dök upp, mer än 30 år tidigare.
Segern över Barcelona i den episka Champions League-matchen på Stamford Bridge i mars 2005 följdes av en rungande version av Liquidator. Kanske kan man tycka att några av de tillresta Barcafans som valde att inte kasta flaskor mot planen utan i stället insöp atmosfären, skulle reagera. Spaniens ledande fanzine för ska, reggae och rocksteady är just Liquidator. Å andra sidan trycks fanzinet i Madrid.
Men Harry J Allstars märkliga gamla hit lever oavsett vidare i olika former och på olika platser. Inte minst i SW6. Ni hör den före matcherna.
För musikalisk fördjupning:
Harry J All Stars: Liquidator, The Best of... (Trojan, 2003)
Trojan Box Set: Skinhead Reggae (Trojan, 2002)
Trojan Box Set: Rude Boy (Trojan, 2002)
Trojan Box Set: Ska (Trojan, 1999)
Old School Ska – An Anthology (Snapper Music, 1997)
Chelsea FC & Supporters: Blue is the Colour (Richmond Records, 1994), inkl. två versioner av Liquidator med Billy Bluebeat.
The Specials: Too Much Too Young - Live EP (1980), inkl. liveversion av Liquidator
