Blåfrusen upplevelse i Köpenhamn
För 24 timmar sedan (i skrivande stund) stod Billy Blue med sina blåfrusna kamrater på Parken i Köpenhamn och firade att Chelsea precis slagit FC Köpenhamn med 2-0 på bortaplan. Här är hans berättelse om upplevelserna - kylan men också värmen - i den danska huvudstaden.
Jag är stelfrusen. Jag har aldrig upplevt en så här mördande kyla på en fotbollsmatch tidigare och då har jag ändå suttit genomsur i novemberregn i London innan West Stand hade begåvats med ett tak. Jag kan inte längre känna mina fötter och när spelarna går förbi ut mot spelargången i vår hörna av Parken arena orkar jag knappt lyfta armarna och applådera dem. Ändå tvingar jag upp armarna i vädret och slår ihop de stelfrusna labbarna som tidigare utgjorde mina händer i en patetisk applåd. Det gör ont men jag gissar att spelarna är minst lika frusna där ute på planen, och varje stelfrusen närkamp måste ha känts in i märgen och de har kylan till trots tagit ett rejält kliv mot fortsatt avancemang i Champions League genom att på bortaplan besegra FC Köpenhamn med 2-0. De är värda en applåd och det är vi supportrar också. Omkring 3 000 Chelsea supportrar har letat sig hit och av dem säger en del att vi var ca 200 svenska. Men innan vi kommit så här långt denna blåfrusna Köpenhamnsnatt har Chelsea dominerat publivet i den danska huvudstaden hela dagen.
Själv tog jag mig ned till Köpenhamn via Göteborg där jag tog sällskap av IT-nördarna Johan och Jonas. Vi åkte ned till Malmö där vi checkade in innan vi tog oss över till Köpenhamn med tåget. Allt gick utomordentligt smidigt förutom att vi aldrig fattade hur man betalade för biljetterna, ("Kan man inte betala med sms...?") så redan före klockan ett satt vi på den första Chelseapuben och drack öl. Puben Guldhornene kan väl bäst beskrivas som en ganska rufflig källarlokal som sett sina bästa dagar, men som samlingsplats för törstiga engelsmän funkade den utmärkt. Många av dem hade fruktat för höga ölpriser i Danmark men så var hur som helst inte fallet på detta stället. Vi tog bara en snabb uppvärmningsöl där innan vi knallade vidare.
Nästa anhalt blev La Tequila Bar dit David Rindelöv hade arrangerat de flesta svenska Chelseasupportrarna. Det blev mängder av trevliga återseenden när vi mötte Bonetti, David och alla de andra som redan var på plats. Baren fylldes snabbt på och var till och från helt igenproppad av Chelseafans som glada i hågen laddade upp för kvällens match. Jag vet inte om alla svenska fans passerade puben, troligtvis inte, men det var väldigt många både nya och gamla ansikten att känna igen och bekantskaper som gjordes. Snart nog var sångerna igång och stämningen på puben steg. Chelseaflaggor prydde hela puben och förbipasserande danskar fick sig ett gott skratt när de såg fotbollssupportrar med bar överkropp trotsa kylan en helt vanlig tisdagseftermiddag i februari. Danskar är för övrigt ett rätt flexibelt släkte, när det är rökförbud på krogar i hela europa så är det tillåtet att röka i Danmark så länge man är under 80 personer på plats. Vakten hävdade envist att vi alltid var 79 pers där inne... Vi tillbringade de flesta timmarna där på plats, umgicks, skrattade, sjöng och levde rullan allt med ett kort undantag för en snabb middag bestående av var sin dansk pizzaslice för 25 kr. Den mest spartanska middag jag ätit på länge!
Om svensk polis, eller vilken jäkla polismyndighet i världen vill lära sig hur man får fotbollssupportrar på gott humör så ska de åka till Köpenhamn och lära av polisen där. Deras taktik var att vara gemytligt charmiga och genomtrevliga, och även om det så bara var ett spel och en strategi så fungerade det helt utmärkt. Alla, och då menar jag alla jag pratade med var fulla av lovord för polisens ordningsinsats. Engelsmännen var rent ut chockade och jag skulle bli förvånad om inte bemötandet klassas som det bästa Chelseas bortasupport har upplevt. Nu blev deras uppdykande på La Tequila Bar något av en chock för mig. Jag banade mig fram i en fullsmockad bar för att ”tvätta händerna” lite och spenderade kanske ett par minuter på toaletten i godan ro. När jag kliver ut igen är hela baren helt tom! Inte en människa i hela baren sånär som på två personer i baren. Polisen hade snabbt och effektivt tömt hela stället och börjat eskortera iväg oss genom Köpenhamns gator. Det var bara att snabbt hitta den enda kvarvarande jackan, som av en slump visade sig vara min och sedan ge sig ut på gatan. Barens klientel var inte särskilt svåra att hitta. Eskorterade av ett tjugotal poliser hördes deras ”Hello, hello, we are the Chelsea boys! Hello hello, We are the Chelsea boys!” ekandes mellan husen. Jag hann ifatt dem och hittade till slut mitt eget sällskap. Ingen av oss hade den minsta aning om vart vi var på väg men vi drevs i maklig takt på fram till en tågstation där ett väntande tåg stod inne för vår vidare transport. Johan, som är en ordningsam människa, frågade hur vi skulle betala för resan, men polismännen bara skrattade och skakade på huvudet.
Nu ska ni inte tro att de danska poliserna inte saknade förmåga att ta tag i saker om det behövdes. När vi gick igenom Köpenhamns gator, skrålandes och sjungandes Chelseasånger, blev enligt rykten en ung Chelseasupporter lite för livad. Han tog upp en sten från marken och kastade den mot en reklamskylt – omedelbart sög en konstapel tag i honom och förpassade honom snabbt och smidigt ut ur gruppen. Resolut. Lika resolut agerade de när ett mindre pubbråk uppstod tidigare på dagen inne på baren, precis bredvid mig. Snabbt strömmade ett gäng poliser in och lyfte bokstavligen ut hela högen med slagskämpar. Snabbt, effektivt och som jag såg det med ett skarpt öga som särskilde bråkmakarna från oss övriga. Jag fick i alla fall stå kvar någorlunda orörd…
På väg till Parken eskorterades Chelsea i vederbörlig ordning till stadion i samlad trupp och med ett stort polisuppbåd. Vi hade lämnat tåget men när vi kollade tiden insåg vi att väntan innan match skulle komma att bli väl dryg på den helt torrlagda Parken. Så i sällskap med några nyfunna engelska vänner bestämde vi oss för att avvika tyst och stilla och glida in på en pub som vi passerade. Vi närmade oss puben men innan vi klev in klev några polismän in på samma ställe och vi antog att deras vänlighet hade en gräns och att även denna pub skulle rensas från Chelseafans. Döm om vår djupa och vördnadsfulla förvåning, när poliserna kommer tillbaka ut från puben och vinkar in oss. ”Är ni törstiga?” frågade de och visade in oss i lokalen som de bara checkat så att där inte fanns några FCK fans innan vi fick kliva på. Vi blev så glada att vi köpte polismannen som avsatts för att hålla ett öga på oss en coca-cola att trösta sig med medan vi beställde in öl. Stället visade sig vara ett riktigt lokalt tillhåll för där fanns i stort sett bara ett par äldre män som tycktes ha god vana av starka drycker samt en thailändsk servitris som varken pratade engelska eller förstod svenska. Men hon serverade öl och snart var i vi samspråk med en av de lokala gubbarna som av någon besynnerlig anledning gärna ville skryta med sin jättelika danska fläskfile som han hade tagit med sig till puben. Dansken förklarade också glatt att han var Man United supporter och hatade Chelsea, vilket bara frammanade skratt och den försynta frågan om mannen någonsin varit i Manchester – vilket han naturligtvis aldrig varit. Vi spenderade ytterligare någon timme på puben innan polismannen försynt påtalade att nu var det svart hög tid att dra sig bort mot arenan och givetvis följde han med oss och visade vägen. Vilken service!
Stämningen på arenan var fantastisk. Jag måste verkligen ge det till danskarna att de kan ställa till med en bra fest. Ett packat Parken tog emot med sång och tifon och även om kölden bet redan från början värmde det att se den danska nationalarenan igen. Jag har besökt FC Köpenhamn och Parken tidigare. Den 5 november 1998 för att vara exakt. Då möttes FCK och Chelsea i Cupvinnarcupen och jag hade en oförglömlig kväll som kröntes av att Brian Laudrup sköt Chelsea vidare i Cupen och därefter skrev på för FCK senare på kvällen. Det har faktiskt gjorts en undercover dokumentär om den bortamatchen och en viss ökänd journalist McIntyre gjorde allt för att blåsa upp varje liten händelse till någon slags arrangerade neo-naziupplopp. Jag vet inte, men jag såg knappast några bråk den kvällen och heller inte igår. Och om det nu var så fientligt i Danmark den kvällen 1998 som McIntyre påstod borde jag egentligen ha råkat mer illa ut när jag och några vänner sent på natten promenerade igenom Köpenhamns gator skrålandes ”You can stick Brian Laudrup up your arse!” på väg till Nyhavn och färjorna som då trafikerade sundet.
En man som däremot har varit inblandad i fotbollsrelaterade bråk dök plötsligt upp på Parken och det var rätt omtumlande att helt plötsligt stå öga mot öga med Steve ”Hickey” Hickmott i halvtid i Parkens innandöme. Hickey är en legend inom Chelseakretsar och representerar en i mina ögon mörk period i klubbens historia då man var mer kända för sina våldsamma fans än för sina fotbollsframgångar. Hickey hamnade i domstol efter en omfattande polisiär operation som gick under namnet "Own goal” 1986. Och det blev verkligen ett självmål för polisen, eftersom de Chelsea Headhunters som man efter långt spanande sydde in samtliga fick släppas p g a bristande och ibland fabricerade bevis. Hickey hade under processen målats ut i pressen som ”public enemy number one” och för det samt för det lidande han och de övriga utsattes för fick de ett ganska ordentligt skadestånd. Steve skrev senare, tillsammans med Colin Ward boken ”Armed for the match” om hela historien och om det stämmer som står i boken så använde Hickey sitt skadestånd till att köpa sig en bar i Thailand dit han också emigrerade till, trött på Storbritannien och på etiketten samhällets fiende nummer ett.
Det är ingen större vits med att skriva något mer om matchen. Anelkas två vassa avslut kanske kylde ned FCK:arna något men de höll gott liv i publikmatchen ändå. Chelseaklacken frös och snabbt specialkomponerade sånger beskrev målande vad Chelsea tyckte om det danska klimatet denna vinter. Ska jag ge någon kritik av den danska polisinsatsen så får det bli oredan som uppstod efter matchen. Om man varit nogranna med att eskortera alla till matchen borde man nog ha varit lika nogranna med att ha eskorterat oss från Parken tillbaka till centrala stan. Parken ligger rätt avsides till tycker jag och där fanns inget tydligt system för att transportera in och bort folk från gatorna. Följden blev att vi bara följde med strömmen helt slumpmässigt och rätt som det var hade vi tappat bort både vänner och oss själva. Jag vet inte hur länge vi vandrade omkring i kylan i fåfäng jakt på en taxi innan vi på vinst och förlust slängde oss på en buss. Väl nere i centrala stan fortsatte dock villervallan och för att göra en lång och ganska tråkig historia lite kortare så kan man säga att vi till sist var desperata nog att stanna vilket fordon som helst för att få lite värme och vägvisning. Till sist hittade vi åter till Guldhornene – den första och sista pub vi besökte denna gång i Danmark och när vi klev in hade CSS fullt pådrag i baren med den nya klassikern: ”Josh McEachran having a party. Bring your vodka and your Charlie!”
Jag vill passa på att tacka alla de supportrar jag träffade på den här resan. Det kändes som om alla var på plats, även om det naturligtvis inte var helt sant. David ska ha en eloge för fixandet med mötesplatser, Büman för sitt sätt att anföra ”Zigger Zagger” och Oscar för att han vågar ansvara för oss alla galningar på plats. Det skulle ta för lång tid att här skriva upp alla enskilda jag hade det stora nöjet att träffa men Junfalkarna, Bonetti, Carrie, Jensa, Daniel, Gustav, Robban, Hallandsgänget med Vallin och hippie-Jönsson, Sidwell, Simon, Peter och Nutte sticker ut något i mitt minne. Tack för ännu en oförglömlig Chelsearesa!
