Lagbanner

Chelseas Värld - "Midnatt i Kreml"

Många är de härskare som suttit i Moskvas kreml, sett ut över torget och känt sig maktfullkomliga och utvalda. Med Gud i Uspenskijkatedralen, politbyrån en korridor bort och KGB i källaren så var det nog en triss i säkra tecken för dem som satt i maktens innersta och med en handvändning eller av ren nyck kunde förändra morgondagen för miljontals undersåtar som sällan fick se vem som styrde dem men som ofta fick lida av resultatet  höghetens nattliga överläggning med sig själv.

Idag är Tsaren störtad, politbrån begravd och i källaren samlar KGBs arkiv damm. På torget utanför ordnas det jippon varje vecka och det som en gång var hjärtat i världens största socialistiska imperie undgår inte den nya tiden som kommit med eurotechno och nyrika som glider runt i bilar som kostar en vanlig arbetare 3 årslöner. I SW6 däremot, sitter en ryss som från Stamford Bridge har ordnat sitt egna lilla Kreml med sitt egna lilla hov och härskar över Chelsea Village. Utsikten är nog inte lika galant som i Moskva, det finns inget Röda Torget att blicka ut över när han ska ta sitt beslut, det finns ingen kyrka som ger honom alibi eller en känsla av vara utvald. Han är Roman, han är ägaren till vår klubb och vill han något skickar han sin politbyrådirektör Gourlay för att verkställa sina beslut.

Man kan tycka att Ancelotti med sin dubbel från förra säsongen skulle få spinna vidare på den idé han har i lugn och ro just för att han skapat sig ett alibi för vilken idé han än har för laget. Man kan tycka att när inget yttre hot förutom den globala krisen i ekonomin inte är något annat än en krusning på ytan för ett vattentätat CFC och att man i det läget bara behöver försäkra sig om att det välmående som finns i det hus som Ancelotti byggt består några år till. Men när ledningen sparkar Wilkins så tar man inte bara bort en populär person utan raserar även de k-märkta delarna av Chelsea och de gör det med den finess man kan vänta sig när man går lös på en vägg med köttyxa och flismaskin.

Det kan finnas många olika orsaker till detta men absolut inte en enda som berättigar den tystnad som följde med det. Är det någon som viskat i Romans öra och sagt att det minsann är hans klubb och att han kan göra som han vill? Att han är så överlägsen i sin visdom än dom som älskar Chelsea att han har en förklaring som vi inte kan förstå hur gärna vi vill och hur gärna vi än försöker?

Jag börjar faktiskt tro det. Jag trodde i min enfald att jag och Roman inte var så olika trots allt. Eller det finns ju uppenbara olikheter mellan oss. Jag är ju inte god för en massa miljarder och jag äger inte klubben. Men att intresset och kärleken är densamma och i denna kärlek  bara finns en vilja och önskan  att det ska gå väl för det vi uppskattar och som är en en del av vårt liv.
Det finns ju en annan olikhet om jag tänker efter. Jag ger efter för varje impuls att s kriva det jag tycker om Chelsea medans han möter allt med total tystnad. Den osynlige ledaren som med sina osynliga trådar styr sin politbyrå att verkställa hans vilja sådär lite lagom ryskt och till hälften allsmäktigt och ingen som släpps in till hans hov någonsin kommer att prata om det med någon simpel undersåte och det är där, just där jag känner det stora glappet mellan Roman och oss supportrar och tvivlet på att han verkligen vill veta vad vi tycker och hur vi känner när en uppskattad legend lämnat oss under tvivelaktiga och föga respektabla former.

Jag skulle vilja tänka bra om vår ledning. Jag skulle vilja att den tacksamhet jag kände när han tog över Chelsea från Bates och därmed säkrade klubbens framtid vore en tacksamhet som räckte i all oändlighet. Men det är inte nog. Jag vill ha en ägare som pratar med oss, bjuder in oss till deras värld av beslut och processen som drev fram det. Hur skitig sanningen än må vara om avskedandet av Wilkins så vill jag veta den, för Wilkins är del av det Chelsea jag älskar och jag verkligen avskyr att jag sakta men säkert börjar att känna mig som en målgrupp som förväntas konsumera matchtröjor och be i kremls Megastore, hålla käften och inte förvänta mig annat än tystnad från de som äger klubben.
Jag hoppas att jag har fel, att de en dag ändrar min och många flers uppfattning om det som håller på att hända igen i vår klubb.

För det är väl det Roman? Vår klubb? 

Lovénloven@chelseasweden.com2010-11-22 21:02:00
Author

Fler artiklar om Chelsea