Gästkrönikan: Lycka
Denna krönika skrev jag i euforin efter semifinalsavancemanget, dagen efter triumfen. Två veckor senare står vi nu med en FA-cupbuckla i ena handen och våra mannar är på god väg att vända denna miserabla säsong till en av de mest framgångsrika i klubbens historia. Denna känsla som vi upplevde för två veckor sedan, har vi nu i helgen fått återuppleva och till nästa helg så vallfärdar tusentals till München och miljontals sitter bänkade framför TV-soffan, för att uppleva denna historiska match, en
lycka subst. 1 djup glädje, glädje, djup tillfredsställelse, sällhet, salighet, upprymdhet, eufori.
Dagar som denna kommer inte ofta och verkligen inte denna säsong då vi fått uppleva en känslomässig berg- och dalbana. Roberto di Matteo har lyft oss upp från avgrunden som Villas Boas lämnade oss i och nu har han fört oss upp till den högsta av höjder.
Idag är himlen extra blå, fåglarnas kvitter låter vackrare än någonsin, solen skiner så starkt genom molnen, till och med byggarbetarnas borrande åtta på morgonen låter som musik i mina öron.
Man trippar runt med lätta steg och tar sig utan problem upp ur sängen, lagar sig en riktigt vinnar-frukost samt tar sig till jobbet utan några som helst problem, det är nästan en fröjd att få bege sig ut på stan och visa upp sitt vida leende.
För idag förtjänar vi att vara lyckliga och att visa upp det, tack vare den heroiska insats vi bevittnat. Det var verkligen en sådan utförd av 12 hjältar iklädda vår kungsblåa tröja, en i sin vita mellan stolparna och den kostymklädda vid sidlinjen. Det tål att upprepas, säsongen 2011/2012 har varit en enda lång tur på berg- och dalbanan av känslor, så därför var det inte helt otippat att bataljen mot Barcelona skulle utspela sig på samma sätt.
Vi har varit uträknade förut i detta CL-äventyr, redan i åttondelsfinalen mot Napoli inledde vi med en katastrofal insats som skulle visa sig vara Villas Boas näst sista vid rodret och möjligtvis droppen som fick bägaren att rinna över för Abramovich.
di Matteo fick ett minst sagt prekärt läge när han tog över, att man skulle vända ett 3-1 underläge mott ett Napoli som har sin stora styrka i kontringsspelet, med den livsfarliga tridenten Lavezzi-Cavani-Hamsik, trodde inte många på.
Tack vare det gamla gardet så lyckades di Matteo föra laget vidare till kvartsfinalen där man fortsatte på segervågen och slog ut Benfica, nu stod vi alltså öga mot öga framför den stora ärkefienden i europaspelet, FC Barcelona.
Trots en 1-0 seger på hemmaplan så var det inte många som trodde på avancemang för Chelsea och jag måste erkänna att även jag var skeptisk, en halvtimme in i matchen så kändes det dock som att det kunde gå, visst hade vi ändå någorlunda okej koll på detta.
Så kom 1-0, Terrys röda, 2-0. Som tre snabba pistolskott i hjärtat, pang pang pang, så var vi utslagna. Men Ramires ville annat och chippade in ett magiskt mål efter Lampards underbara assist(ännu en så otroligt viktig passning), ännu en gång hade vi rest oss ur askan och var tillbaka i final, men det återstod 45 gastkramande minuter med en man mindre, två högerbackar som mittbackspar, en brasse-kenyansk mittfältare på högerbacken och en Didier Drogba all over the place i försvaret, hur skulle detta sluta?!
När så ”världens bäste” satte den stora chansen i ribban så var det klart, ödet hade bestämt sig och Chelsea skulle bara vidare. 50 miljoner pund återbetalades i sista minuten och man kunde äntligen pusta ut, Chelsea klara för final!
Det tar oss alltså hit, dagen efter, där lyckan infinner sig. På vår klarblåa himmel finns det dock moln som försöker tränga sig in och förstöra glädjen. Kaptenen, ledaren, legenden borta i finalen, brasse-kenyanen likaså och högerbacksgiganten Ivanovic lämnar även han ett enormt hål efter sig. Ännu en gång räknar folk bort oss, vi har ingen chans mot ett Mourinho-styrt Real eller ett Bayern med hela Allianz Arean i ryggen, vi ska ta våra silvermedaljer och vara nöjda. Ännu en gång står vi inför en omöjlig uppgift och ännu en gång kommer vi slå ur underläge, precis som vi vill ha det. di Matteo har vänt på skutan och förvandlat denna säsong från ett mindre fiasko till en stundande succé, eller vad sägs om en dubbel bestående av FA-cup guld blandat med CL-triumf?
Allt detta är dock ljusår ifrån oss, alla möjligheter och alla bekymmer, idag ska vi bara njuta av avancemanget och gårdagens insats, eller som di Matteo sa under post-match intervjun med Sky Sports, på frågan om de tre avstängningarna påverkar glädjen över att ha nått finalen:
”Well Geoff, lets enjoy for a moment come on please, we achieved something incredible tonight and when it’s the right time we’re gonna be thinking about the final”.
Helt rätt Roberto; i dessa tider, efter den säsong som vi genomlidit, så förtjänar du, laget, klubben och vi, fansen att njuta.
Keep the blue flag flying high!
/Gästskribent Miran Tahir
Vill du skriva en gästkrönika? Kontakta redaktionen!
