Gästkrönikan: What Is and What Should Never Be
Forumsprofilen "Yellow!" (eller Simon som han egentligen heter) delar med sig av sin resa som Chelseasupporter. Allt började med en match mot lokalrivalen Arsenal och sedan dess har det blivit två besök till Stamford Bridge och ett möte med självaste Peter Bonetti.
Det var en solig dag i början utav Maj. Året är 2002, och jag var på väg att gå ut tvåan på det lokala lågstadiet. En, till synes, helt vanlig dag som skulle flyta på precis som alla andra gjort före den. Men en viss händelse förändrade allt. Det var en viss fotbollsmatch som spelades på en viss arena i den walesiska huvudstaden Cardiff. Matchen spelades mellan de två rivalerna Arsenal, och Chelsea.
Egentligen så var jag inte intresserad utav fotboll den dagen. Men jag hängde med och såg matchen hemma hos en fanatisk Arsenal-supporter. Jag vet inte om det var för att jag var rädd för honom, eller om jag tyckte att Tony Adams var en hiskeligt ful figur, men jag föll för det blå laget. Man spelade en, som jag såg det i alla fall, vacker fotboll och man hade en innermittfältare med hästsvans som styrde och ställde. Jag brydde mig inte om att Chelsea förlorade matchen efter mål utav Ray Parlour och Fredrik Ljungberg, det var inte det som betydde något. Det som betydde något var att de färgstarka spelarna i kungsblått spelade sig till en plats i mitt fotbollshjärta för evigt.
Det dröjde ett tag innan kärleken övergick till beroende. Eftersom vi inte hade kanalerna som hade sände matcherna borta i England så fick den spanska fotbollen räcka gott, och man fick följa resultatet ifrån sydvästra London via text-tv eller sporten på söndagskvällarna. I ett skolarbete som jag klippte ihop utav gamla Goal-tidningar så har jag skrivit att mina favoriter på planen var den holländske anfallaren Jimmy Floyd Hasselbaink, och den engelske mittfältaren Frank Lampard. Jag har även, precis under en bild på Stamford Bridge, skrivit dit att den ”är den bästa arenan som finns”. Hur jag kunde veta detta har jag ingen aning om, eftersom jag endast sett en bild utav arenan och det var just den som jag klistrat in i häftet.
Jag kunde se Chelsea spela i Champions League hemma hos min mormor och morfar när jag var där på lov. Jag kunde se hur vi slog ut Arsenal på Highbury och hur jag visste hur arga mina kompisar i skolan skulle vara på måndagen när skolan började. Dem kunde hänvisa till fantastiska mål utav deras franske elegant, Thierry Henry. Men jag tyckte ändå att det var något speciellt med att slå dem. Inte för att jag hade någon som helst uppfattning om rivaliteten klubbarna emellan, på grund av dess geografiska belägenhet, utan för att det för en gångs skulle var skönt att se sitt lag så sina kompisars.
Att det sedan fanns dem som höll på Manchester United och sprang ifrån en innan man ens hunnit blinka, det var inget som jag brydde mig om utan jag tog snabbt på mig min Zidane-tröja och låtsades om att det regnade i hallen utanför klassrummet.
Jag var inte med förr i tiden, och har således inte upplevt våra mörka dagar eller våra forna stjärnor. Jag har läst mig till att Dennis Wise var en fantastisk kapten, sett på gamla matcher att Gianfranco Zola var helt briljant och förstått att Peter Bonetti är världens trevligaste person. Jag vet det därför att jag träffade honom när jag var i London i våras, men det återkommer jag till om en liten stund.
Jag har alltså bara upplevt guld och gröna skogar. John Terry som lyfter pokaler framför hemmapubliken med Shed End, Didi Drogba som sänker Arsenal i slutminuterna och ryska miljarder som strömmar in genom alla tänkbara hål och gömslen. Jag vet att det är många med mig, eftersom klubben ökat ravinartat i popularitet det senaste årtiondet.
Jag har alltså hållit på det här laget i snart tio år. Detta är säkerligen bara en bråkdel av vad många andra av er har följt det, och många av er har säkert varit över och sett matcher sedan tidernas begynnelse. Detta till trots, så var det något speciellt med våren 2010.
Trettonde mars, rättare sagt. Hemmamatch mot West Ham United. Det var ett ruggigt och regnigt London, men det spelade ingen roll. Vi åkte tunnelbana ifrån vårt hotell vid Earls Court till Fulham Broadway. Några steg senare så uppenbarade sig Stamford Bridge, mitt bland alla husen. Mitt från ingenstans så stod den där, platsen där jag sett mina hjältar under flera års tid skapa både fantastiska och hemska minnen. En känsla som går utanpå allt annat. Plasten där jag sett Frank Lampard satt straffen som tagit klubben till sin första CL-final, sett min store favorit Michael Essien hänfört, sett laget förlora smärtsamt emot rivaler och spelat strumporna utav allt vad Barcelona heter.
Att se alla människorna stå utanför The Bridge, med sina halsdukar sjungandes på sångerna, kommer jag aldrig att glömma.
Peter Bonetti var pratglad på restaurangen innan avspark och signerade matchprogrammet med ett leende på läpparna medan han beklagade sig över att Tottenham såg ut att slå Blackburn hemma. Och resten, intågandet på arenan, segern med 4-1, den stående ovationen för laget efteråt är, som det heter, historia. Där jag satt på tunnelbanan så visste jag två saker. Ett, detta skulle inte vara sista gången jag besökte mina drömmars fotbollsstadium. (Vilket det inte blev, jag såg dem spela emot Spurs nu i våras också) Och två, min kärlek för Chelsea kommer aldrig att tyna bort.
/Simon Thellsson aka "Yellow!"
~
Och namnet på inlägget, då? Det är såklart Led Zeppelin låten ifrån deras skiva II, som släpptes 1969. Det är nya tider nu, men bandets legendariske gitarrist Jimmy Pages hjärta slår fortfarande för laget som spelar fotboll på Stamford Bridge i sydvästra London.
Vill du dela med dig av en gästkrönika eller en reseskildring? Kontakta i så fall redaktionen!
