Hoist the Blue Flag 1/12

I ett hus vid skogens slut. Närmare bestämt i norra Gästrikland och ännu närmare bestämt vid köksbordet. Det är någon gång i slutet av 50-talet och en ganska nyligt läskunnig pojke sitter och läser igenom sin mammas stryktipskuponger. Den lille pojken har precis bestämt sig för att göra som sin jämngamle granne och kusin och skaffa sig ett favoritlag i den engelska ligan. Bland alla lag som radas upp på kupongen är det ett som sticker ut. Ett lag vars namn ser och låter betydligt finare än de övriga. Han ljudar bokstäverna för sig själv. “Kjell-See-A”. Det är kärlek vid första ögonkastet. 

 

---

 

Åren går och även om tipsextra rullar igång under 60-talet är tillfällena då favoritlaget visas plågsamt få.

1978 bestämmer sig till sist Agne från Gammelboning att det är dags att se Chelsea på riktigt. På sitt livs första utlandsresa beger han sig således till London. Med sig har han sin sambo Kicki, trots att hon är inbiten Wolves-supporter. 

 

De exakta omständigheterna kring vad som sedan följer är något oklara. Historien har berättats vid ett antal tillfällen och ingen version är exakt den andra lik. Men klart är att det unga paret dagen före match beger sig till Stamford Bridge för att... ja oklart vad. “Rekognocera” är ett ord som ofta dyker upp.

 

Någonstans utanför arenan träffar de på en vaktmästare. De börjar prata på stapplig skolengelska och eftersom Agne från Gammelboning är som han alltid varit så slutar det med att vaktmästaren inte bara släpper in dem på arenan utan även ger dem en kort guidad tur. Kicki lägger märke till en materialförvaltare som släpar en stor korg med svettosande tröjor, men i övrigt har de stället för sig själva. När de väl sagt hej till vaktmästaren och tagit sig upp på läktaren så inser de att det är betydligt större aktivitet på planen. Laget tränar och de två svenskarna är de enda som tittar på. 

 

Med alla ordinarie utgångar igenbommade visar det sig att där med att hitta ut var lättare sagt än gjort. Till sist irrar de sig in på någon sorts kontor. Innan den förvånade kvinnan bakom skrivbordet på Chelseas kansli hunnit reagera börjar Chelseas nyss färdigtränade A-lag drälla in genom dörrarna och Agne är inte sen att småprata med och ta autografer av dem.

 

När de så till sist tar sig ut på gatan igen så ser Kicki den där materialförvaltaren igen, han som släpade på tvätt nere vid omklädningsrummen. Döm om hennes förvåning när Agne rusar fram till honom med autografblocket i högsta hugg och säger åt henne att ta kort. Det var inte någon materialförvaltare. Det var Ray Wilkins.

Visst, det var också andra tider, andra jeansmodeller, andra frisyrer och andra spelare. Visst skulle det vara lätt att tro att det här bara är en skröna som bättrats på under åren, om det inte vore för att det faktiskt finns bildbevis.

 

Chelsea vinner bara tre matcher den säsongen och matchen dagen efter är inte en av dem. De får stryk av Manchester United med uddamålet. Säsongen slutar med nedflyttning. 

 

---

 

80-talet blir som det blir men Agne ger sig inte. Ett par år efter Londonresan ser han Chelsea få stryk av Hofors AIF under deras försäsongsturné i Sverige bara för att någon vecka därefter slå ut Liverpool ur FA cupen. Veckan före varje säsong påbörjas den traditionella jakten, där samtliga kiosker och pressbyråer i Gästrikland finkammas i jakt på senaste numret av “Match”, den med alla säsongens lagbilder. Chelseas urklippta lagbild åkte omedelbart upp på väggen tills nästa säsong och nästa lagbild. 

 

Det blir 90-tal. Matcher följs genom radiosportens korta uppdateringar, kvällstidningarnas referat och Text TV. Framförallt Text TV. Det är en förlorad konstart nuförtiden. Få inser spänningen som kan uppnås genom att blåstirra på Text TVs sid 378 från 75e minuten fram tills att matchen blåses av. Det där mörkret som sänkte sig när en av siffrorna oundvikligen ändrade på sig och meddelade att Chelsea ännu en gång tappat poäng i slutminuterna.

 

Nytt århundrande. En ljum vårkväll. Tillbaka i det lilla huset vid skogens slut. Han trotsar en värkande rygg och ett för högt blodtryck. Står på knäna framför TVn beredd att brista ut i ett segervrål. På samma plats där han satt och såg Chelsea spela i tipsextra som ung. Beredd att se laget, som han följt ner till botten av andradivisionen och tillbaka igen, bli bäst i världen. Bäst. I. Världen. Men liten tuva stjälper ofta stor back. 

 

---

 

Idag fyller min pappa, Agne från Gammelboning, 60 år. I drygt 50 av dem har han väntat på att få släppa ut det där segervrålet. Om det behövs kommer han att vänta lika länge till. Han kan vara rätt envis när han sätter den sidan till. 

 

Så stort grattis, farsan. Innan du fyller 61 hade jag i alla fall tänkt försöka släpa med dig till Stamford Bridge igen. Det var ju ändå 33 år sedan sist. Fast det är tveksamt om de släpper in dig på träningen den här gången. Å andra sidan, om det är någon som ska lyckas...