Hoist the Blue Flag 12/10

Här i Umeå, där jag bor, ska det byggas ett nytt bibliotek. På tiden, kan man tycka. Det nuvarande är lite nedgånget. Det ser väldigt bibliotekiskt ut, Umeå statsbibliotek. Lite som bibliotek gör mest. Lite lagomt ingrott, slitna möbler, ljusbrunt golv, lysrör och dammiga plastväxter. Lägg till detta en underligt placerad informationsdisk och ett mystiskt konferensrum mitt i. Men trots ommöbleringar då och då, med visioner om öppna ytor, så är det ändå rätt trångt och framförallt svårt att hitta rätt bland hyllorna. Även om det är ett mysigt och trivsamt ställe så måste man ändå inse att biblioteket håller på att växa ur sig självt. 

 

Nytt bibliotek skall således byggas. Nere vid älven, bättre läge kan jag inte tänka mig. Och jag som bodde i Malmö för några år sedan vet hur otroligt lyckat det kan bli när man bygger nya bibliotek. 

 

Så döm om min förvåning när beslutet om nybygget ledde till ett ramaskri bland Umeborna. Visst fanns bland de höjda rösterna både proffesionella rättshaverister, övertygade konspirationsteoretiker och mer eller mindre rabiata agitatorer för diverse små lokala politiska missnöjespartier. Men framförallt sällade sig en drös av till synes fullt friska och sansade människor till protesterna som därmed fick ett oväntat brett folkligt stöd.

 

Jag har aldrig hört talas om att en folket i en kommun som erbjuder ett nytt och fint bibliotek i fantastiskt läge reagerar med att bli skitsura. Jag begrep det inte. What’s not to like?

 

---

 

Ja ni förstår såklart redan vart det här är på väg. Det var väl kanske inte den mest subtila av metaforer jag använder mig av. Men man får inte ha för höga krav på intellektuell kapacitet en sen onsdagkväll. 

 

---

 

Chelsea undersöker alltså åter möjligheterna att flytta från Stamford Bridge. En inte helt okomplicerad fråga med många frågetecken kring sig.

 

I början var min inställning ungefär densamma som till ovan nämnda biblioteksbygge. Ny stor arena. Troligtvis vid Earls Court som är ett inte helt tokigt ställe. Inte perfekt, men bara en kilometer från Stamford Bridge. What’s not to like? 

 

Jag tror bestämt att en större arena är av nöden på lång sikt om klubben ska kunna fortsätta vara en kraft att räkna med. Naturligtvis hade det bästa varit att bygga ut Stamford Bridge. Men om det nu inte är möjligt... ja då måste en flytt övervägas. 

 

Jag har all respekt i världen för de som anser att Stamford Bridge är så djupt förknippat med klubben att en flytt är otänkbar. Själv är jag ganska osentimental. Jag håller på laget, inte arenan. Traditioner är inget jag bryr mig särskilt mycket om i någon del av mitt liv. Jag har aldrig fattat varför man ska bli helt till sig över skinka och potatis bara för att det råkar vara julafton. Att göra saker på ett visst sätt bara för man alltid gjort på det sättet är för mig ett ickeargument. 
 

Jag har också hört argumentet att man ska ta andra byggen, såsom Emirates, som ett avskräckande exempel. Att en ny arena per automatik innebär dålig stämning och tyst publik. Men det är ju samma klagomål som man kan höra från Chelseafans redan idag. Jag är inte säker på att det problemet blir vare sig bättre eller sämre med en ny arena. Sedan finns det gott om exempel på gigantiska arenor med fantastisk stämning också.

 

“Det är för mycket pengar inblandade!” säger andra. “Vi säljer ut vår själ”. Var ska man börja....Chelsea ägs av en rysk multimilardär. Spelarna springer i nittio minuter och gör reklam för ett koreanskt elektronikföretag. När matcherna sänds på TV, vilket klubben får rejält med kosing för, syns reklamskyltar konstant vid sidlinjen. Ligan de spelar i är döpt efter en bank. Vi pröjsade en halv miljard (!) för en underpresterande spanjor. Och vi är inte ensamma om det heller. Jag säger inte att jag nödvändigtvis gillar det. Men så ser det ut. Och med det perspektivet tror jag inte utförsäljning av ett arenanamn gör varken av eller till. 

 

---

 

Att jag kallade nyss nämnde spanjor för underpresterande var mest för resonemangets skull. Jag är fortfarande fullt övertygad om att han kommer visa sig vara värd de där pengarna... eller åtminstone det mesta av dem.

 

---

 

Så tillbaka till Umeå. Varför blev folk så fly förbannade? Ja, min teori är att man inte är negativa till det nya biblioteket i sig utan sättet beslutet togs på. Umeås kommunalråd har ett rykte om sig att driva igenom beslut på sitt sätt och inget annat sätt. Jag tror Umeborna tyckte det var nog nu. Politikerna drev igenom ett stort beslut som påverkar ett ställe som alla i kommunen har tillgång till och som dessutom ska finaniseras med skattebetalarnas pengar. Detta gjordes utan att fråga folket vad de tyckte om saken. De röster som höjdes i protest ignorerades. Där tror jag det egentliga problemet ligger. Och det är ett långt större problem än huruvida bibioteket ska ligga vid Vasaplan eller nere vid kajen.

 

Istället för att bjuda in representanter för fansen och hitta vettiga och långsiktiga lösningar, så lockar Chelsealedningen CPO-delägarna med säsongsbiljetter och någon sorts “wall of glory” på nya arenan (endast för de som röstar “ja” såklart). Så otroligt barnsligt. Sedan slänger man ut John Terry på hemsidan och låter honom propagera för ledningens sak. Ni vet redan vad jag tycker om uppenbart mediatränade spelare som uttalar sig. Ni kan ju tänka hur det ser ut i en intervju på klubbens egna hemsida gällande en fråga där ledningen till varje pris vill få fansens stöd. 

 

---

 

Det finns möjlighet att påverka för er som har drivet. Ni kan läsa HÄR om hur ni går tillväga. Jag beundrar er alla som gör en insats. Jag gör det inte. Jag lutar mot ett nej, men helt säker är jag inte. Jag tar den enkla utvägen. Den fega vägen. Jag lutar mig tillbaka för att på avstånd se hur det utvecklar sig.

 

För dem som ska bestämma sig finns dock ingen enkel utväg. Ett nej innebär inte nödvändigtvis ett status quo, mer troligt innebär båda tänkbara utgångar problem som förr eller senare måste lösas. Och de måste lösas på rikigt, med dialog och riktiga kompromisser och framförallt utan lockbeten och billiga mutor.

 

Som förra årets nobelpristagare i fysik sa: “Not changing takes a lot of effort”