Hoist the Blue Flag 15/12
"Krishantering" Postat av John Andersson
Under några år i mitten av det förra årtiondet bodde jag i Malmö. Större delen av min tid försörjde jag mig genom att arbeta med människor med olika typer av psykiska besvär. Intressant nog framstod dessa människor ofta som mer sansade än så kallade normala personer. Att ha lärt känna alla dessa galningar framstår såhär i efterhand som en av de viktigaste erfarenheter jag har gjort.
Ta en genomsnittligt fotbollsupporter. Det finns en diagnos för människor som i ena sekunden euforiskt hoppar upp och ner för att i nästa sekund, och för en utomstående till synes utan anledning, drabbas av djup melankoli. Nu jämför jag inte någon rimligt frisk människa med någon som lever med en svår diagnos som bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som det hette förut. Min poäng är: visst uppvisar vi ändå sådana drag, vi fotbollsälskare?
Det är därför jag inte begriper den här senaste krisen i Chelsea. Vi vet alla att den senaste tiden har varit... ja vilket ord ska vi välja? Usel? Horribel? "Abysmal" är ett engelskt uttryck jag gillar men inte kan översätta. Lik förbannat har jag inte känt någon panik. Knappt en lindrig uppgivenhet. Ingen ångest eller oro. Jag är nästan lite besviken. Har jag inte förstått vidden av det inträffade och lever i förnekelse? Eller är det den lilla rösten i huvudet som viskar och försäkrar att allt kommer att ordna sig? Är det överjaget som förtrycker detet så jag inte ska löpa amok? Nä, har jag drabbats av något så är det grav personlighetsklyvning. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka längre.
Ett lag som, i nuläget och trots allt elände, har en top fyra placering i ligan och är vidare i Champions League? Ska det föreställa ett krislag?
Visst, kvällstidningarna har skrikit ut rubriker om krisen i Chelsea. Vad annat att vänta när man har horder av svenska Pool- och Unitedfans att locka till läsning. Men bland chelseafansen verkar det ha varit en anmärkningsvärd brist på panik. Den eminenta podcasten "The Chelsea Football FanCast" dammade i sitt senaste avsnitt av gamla kampsånger från tiden då CFC var nedflyttade till de lägre divisionerna och uppvisade en fantastisk mix av ironi och galghumor.
För sisådär tio dagar sedan gick jag längs Fulham Broadway efter matchen mot Everton (gick och gick, det var väl snarare så att jag följde med strömmen och hoppades att strömmen visste vart den skulle). Bakom promenerade två luttrade CFC-fans i övre medelåldern. Jag tjuvlyssnade naturligtvis. "Well" sa den ena "it's Everton". "Remember, It's a weak league this year" svarade den andra. De hade lika gärna kunant prata om vädret.
Krislaget spelade riktigt bra fotboll på White Heart Lane i vad som i mitt tycke var säsongens mest underhållande match. Och nu säger tränaren att den svåra tiden ligger bakom dem. Lagkaptenen säger att passionen är tillbaka. Vice lagkapten säger att ligan fortfarande kan vinnas. Och det är det här som gör mig orolig på riktigt. Det är nu det gäller att vara kall.
Betänk, kamrater: det har inte vänt än.
Chelsea har fortfarande inte vunnit en match på bra länge. Jag hoppas att den genomsnittlige Chelseasupportern visar samma besinning nu när det kanske är på väg att vända. Låt oss inte rusa iväg med orimliga förhoppningar. Spelschemat är mördande den kommande tiden. Klara vi oss med hedern i behåll och några välbehövliga poäng så kan det gå vägen.
Men vi är inte där än. United, Arsenal, överraskningslaget Bolton och alltid lika svåra Aston Villa väntar den närmsta tiden. Och vi kan anta att alla brinner av lust att sätta dit de regerande mästarna.
Eller så är det bara jag som är paranoid.