Hoist the Blue Flag 15/4
Dagar som denna
Fåglarna kvittrar lite högre och nynnar Blue day, Solen gungar med och slutar snåla med värmen, som bonus blir även himlen lite mer kungsblå. Oljudet från tusentals människor som transporteras på tunnelbanan är inte längre oljud utan skönt bakgrundsljud på min resa till arbetet. Den aviga, sura bittra Fröken M är inte längre den grå eminensen med med läppar tunna som fisklina när jag stiger in genom avdelnings dörren. Hon är kordinatorn, spindeln i nätet, en falnad skönhet som någon betsat till en energisk kvinna med massor av charm och livslust i överflöd..
På frukostrasten är mina kollegors tjat plötsligt intressanta. Alla är intressanta även om de pratar om Sälen,Mallorca, postvård eller barnbekymmer. Jag vill krama dem allihopa, kyssa dem för att de gör min morgon till något minnersvärt.
Det är exakt så det känns när Chelseas lagmoral äntligen gjort sig fri från den permafrost som hindrat dem från att värma oss fans.
På Chelseas födelsedag gav de Mr Mears en present som säkert fick honom att lyfta på locket till hans grav i West Brompton Cementary för att sedan hjula över det meterhöga gräset, skrämma kråkor och ekorrar i det kollektiva glädjefnatt som drabbade oss.
Det var inte Champions Leauge vi vann. Det var något långt mycket viktigare som återfanns igår. Lagandan och stolheten att spela för laget. Viljan till kamp trots att förutsättningarna gjorde att all tidigare frustration skrämdes på flykten. All vår kärlek fick plöstsligt ett alibi, något att se tillbaka på för så enkelt är det att återvinna våra hjärtan och det var inte segern i sig som var det viktiga utan hur den vanns.
Italienarna kom till Stamford i tron att de kunde pinka sitt revir och lugnt kunna avancera därifrån. Det sades till o med att de kom med Europas bästa bortaklack( Hahaha ):Men de var inte förberedda på den magi som kan uppstå när alla fans sluter upp bakom sitt lag och bara ger allt de har. Napoliklacken fick ganska snabbt klart för sig vad engelsk läktarpassion innebär och att det inte spelar någon roll att de vann mot dem för några veckor sen. Ett lag med bara stoltheten kvar att förlora är en motståndare ingen kan vinna över. Igår hade vi slagit FC Mordor, Bayern M, Milan, Real, 11 Messi , 100 Péle eller en armé av Maradonas –Inget hade bitit på det Chelsea som stod på planen igår. och ingen levande klack hade kunnat överrösta de lyckliga som befann sig på plats.
Så vad gör det om vi inte avancerar mer CL? Absolut ingenting!! Vi håller morgondagens förluster på mils avstånd för just nu är vi på ett härligt ställe .
Världen är ett härligt ställe just nu. Fortfarande höga på Chelseamagi-Snälla, låt känslan stanna en stund till.
