Hoist the Blue Flag 1/8

När Roman Abramovich tog över Chelseas skuldberg 2003 och i samma veva förvandlade klubben till en av världens rikaste var inte glåporden långt borta.

 

Det hette att Chelsea var en köpeklubb utan klubbkänsla. Det hette att Chelsea förstörde spelarmarknaden. Det hette inte ens längre Chelsea, utan Chelski. Fotbollsfans världen över avskydde det kungsblå laget från London.

 

En av mina bekanta sa, samtidigt som Roman av oförklarliga skäl försökte locka Jiri Jarosik till the Bridge, helt enkelt ”Att hålla på Chelsea är som att gifta sig med en prostituerad, helt jäkla otänkbart”.

 

Så här, 8 år efter, är knappast Roman ensam på toppen. Shejk Mansour i City, Kycklingsföretagarna i Blackburn, Málagashejken, Getafes oligark som tyckte ett namnbyte var passande, Amerikanen i Roma, Liverpools nyvunna ägare (med LeBron James i spetsen), Florentino Perez skrytbygge i Madrid, QPR’s Formel1 bossar och senast i raden är PSG, som verkar ha pengar både till det ena och andra. Till och med fotbollsvärldens gullegrisar, FC Barcelona, har kopplingar till Quatar.

 

I takt med att de penningstarka ägarna blivit fler och fler har det blivit mer och mer accepterat. För alla. Utom Chelsea. Det heter fortfarande Chelski. Det snackas fortfarande om Romans Ryssar och att ”Pappa Roman snart köper nya leksaker”.

 

Chelsea har haft en nedåtgående transfertrend de senaste åren. Med undantag för David Luiz och Fernando Torres i januari. Förra årets sommarövergångar begränsades till Ramires för £19 miljoner. Detta medan Man City köpte spelare för £125 miljoner. Hittills under sommaren har Chelsea handlat för, med den obekräftade värvningen av Romeu, £10 miljoner. Både Man U och Liverpool har spenderat närmare £50 miljoner. Ändå är Chelsea den köpande klubben, tillika destruktiva kraften på marknaden. En ekvation jag inte får ihop.

 

Spelaromsättningen i både Man City (att Adebayor skulle bli en misslyckad värvning var ju inte en överraskning…) och i Liverpool (Jovanovic? Poulsen? Joe Vad-han-nu-heter?) är dessutom mycket större än i Chelsea. Klubbkänslan torde därför vara större i London. Didi Drogba har varit blå i snart 7 år. Lampard i goda 10. Terry sedan barnsben. Det är inte i många andra klubbar i världen vi hittar samma känsla för en klubb och allt vad den står för. Inte i Liverpool och verkligen inte i Man City.

 

Chelsea kommer alltid i andras ögon vara fotbollseuropas avskum och skamfläck. Men om man som Barcelona, ManU/City, Liverpool, Roma och Real fan hade kunnat kliva ner från sina höga hästar, om så bara för en sekund, så hade det nog, förhoppningsvis, upptäckts att Chelsea knappast är ensamma. Och verkligen inte värst.

 

Jag ber inte om någons förlåtelse. Jag ber inte ens om någons förståelse. Folk får kalla oss Chelseafans vad de vill, för det kommer folk fortsätta göra. Men självrannsakan är nog så viktig som något annat. Det finns inget värre än folk som kastar sten i glashus.

 

Gift med en prostituerad? Nej, men med 11 män i blått.

ERIK BELFRAGE