Hoist the Blue Flag 18/5

"Jag tycker inte du borde se den där matchen ensam" 

 

En god vän till mig, som vet hur jag kan bli när CFC spelar stora matcher, tyckte jag borde se matchen hos honom. Jag hade inte riktigt planerat det så, men insåg att han hade en poäng i det han sa. Sagt och gjort. 

 

Så jag såg matchen i en soffa i en etta på Öbacka. En vackert belägen stadsdel, precis vid Umeälven. Matchen var bra. Jämn. 1-1 var fullkomligt rättvist men omständigheterna medgav inga oavgjorda resultat, hur rättvisa de än må vara. 

 

Förlängningen avlöstes av straffsparkar. Jag vågade inte titta. Jag stod ute på balkongen. Stirrade tomt ut över Umeälven lugna vatten medan min gamle vän ropade resultaten till mig från TV-soffan. 

 

Motståndarnas stora fixstjärna missade sin straff och jag tänkte "Tänk om...". 

 

50 mil söderut trotsade pappa sitt höga blodtryck och satt på knä en halvmeter framför TV'n. Armarna halvt sträckta mot luften. Knutna nävar och höll andan med fyllda lungor. Redo för ett segervrål när stryklaget som han följt ner till botten av division två och tillbaka skulle bli världens bästa lag. Bäst i världen. 

 

130 mil österut kliver min namne, med mitt födelsedatum på ryggen, fram mot en vit prick på ett grönt fält. Jag hörde bara mina egna hjärtslag. Bröstkorgen vibrerande med varje hårt bultande slag. Men liten tuva stjälper ofta stor back.

 

Jag lämnade lägenheten utan att säga ett enda ord. Svarade inte på tilltal. Fanns inget värt att säga. Det kändes som att skorna fått betongsulor när jag gick upp för Svingen, den långa cykelbro som förbinder de östra delarna av centrala Umeå med sjukhus- och universitetsområdet. 
 

Jag stannade halvvägs. Blickade mot sydost längs älven. Blickade mot Kolbäcksbron och mot Moskva. Och jag insåg att det runtom i världen fanns tusen- och åter tusentals människor som tänkte och kände samma sak. Jag har aldrig känt mig så blå som då.

 

Jag hoppas vi alla får tillfälle att fira i morgon. Jag vill så gärna att alla de uppdämda glädjevrålen äntligen ska få släppas lösa. 

 

Och blir det inte så, då gråter vi. Tillsammans. 

 

Win or loose, up the Blues.