Hoist the Blue Flag 22/11
Resistance is futile-Lovén
Det är natt. Jag har precis kommit hem efter ett 7-22 pass som jag större delen skammens första cirkel. Det är svårt att sätta ord på vad jag känner när sveken från vår ledning har blivit en svårbotad vana.
Det var inte alltför längesen Buck stod med tuppkam framför pressen och deklarerade att DiMatteo var den enda logiska valet av tränare. Han var en del av vår historia och hans CL guld banade vägen för framtiden. Tålamod var nyckeln, kontinuitet lika viktig och en tro på det nya Chelsea elementärt.
Men det var 6 månader sen. Den glädje som den dagen och de orden gav mig var på ett sätt större än CL vinsten. Nu har de orden berövats på sin vikt , jag har berövats på min tro på att det någonsin kommer att fungera på ett annat sätt sålänge Roman äger klubben.
De hade chansen att ge oss fans något som vi saknat. En ledare med anknytning till vår historia älskad av fansen och respekterad av spelarna. En början på något stort. Men Roman skiter i sådana värderingar, han skiter i fansen och i det vi värderar och håller nära våra hjärtan. Han skiter fullständigt i att han skitit i det blå skåpet.
Sen tar jag för givet att det kommer tunga värvningar i Januari. Bröd och skådespel är hans svar på allt i hopp om att kväva all typ av motstånd( som han ändå skiter i) Och tvivel för han kan inte motstå lusten att visa att han kan värva ve m han vill. Han tror att vi fans ser guld och ambitioner när det i själva verket bara är skit.
Kanske tror han att vi fans är så enkla att vi blir fyllda med barnaglädje för att det kommit ett nytt namn att sätta på ryggen på våra matchtröjor och glömmer de handlingar av opportunism,cynism och bristen på känslor som förgick dem.
Det finns en gnagande känsla i mig att DiMatteo inte var förstavalet och därmed inte tänkte tillåtas något större svängrum med nederlag, resultaten bara behövde gå ledningens väg för att en interims tränare skulle tillsättas och förhandlingar med den tilltänkte skulle äga rum i lugn och ro. Det är så bedrövligt att tänka så men efter gårdagen kan man inte se bortse från att det faktisk kan ligga till på det sättet.
För inget motiverar Roberto DiMatteos avsked. Inte ens förlusten mot Juventus och ett annalkande uttåg ur CL ger alibi för det. Inget alibi i världen är godtagbart för mig som levt i tron att DiMatteo hade tid. Så den enkla förklaringen är att vi blivit ljugna rakt upp i ansiktet av vår egna klubbledning som säger sig vilja klubbens bästa när det egentligen bara handlar om att behaga en rysk miljadär med en dyr leksak.
Så jag skäms lite. Inte för att vara Chelseafan. Jag skäms för att styrelserummet helt saknar den förmågan. Jag skäms mina kinder röda för att de tänker fortsätta att beröva klubben lugnet och tålamodet som klubben verkligen behöver.
Jag trodde att något stort var på gång. Hela hjärtat var med denna gång. Detta hårt prövade hjärta som varit troget klubben så länge och klarat sig genom så mycket och uthärdat. Jag trodde verkligen att de dragit lärdom av gamla misstag och var redo för framtiden med ny visdom
Jag vet bättre nu. Inget kommer att ändras så länge Roman är ägare till klubben och aldrig tänker låta fansen kärlek låta styra ett enda beslut han fattar. Han har lärt oss den läxan nu, det är ingen idé att gå med i motståndet. Han ser hellre Stamford Bridge bli en turistattraktion för de oinvigda än att erkänna att han behöver oss och det spelar ingen roll om något dog i oss igår. Han har gjort det jävligt klart för alla att om det är bröd och skådespel vi vill ha- Då får man inte älska för mycket, inte hoppas för mycket , inte acceptera förluster eller motgångar som en naturlig del av spelet.
Sveket har blivit ett handelsmärke som försvaras av viljan att vinna.
Så är det i dagens Chelsea. Jag går till sängs med alla minnen som hon gett mig och vaknar med en illusion mindre och en klubb som blivit lite kallare.
