Hoist the Blue Flag 30/12

Återigen ett rejält uppehåll i skrivandet för min del. Det började med jag var bortrest och sedan var det svårt att ta sig tillbaka och börja blogga igen. 

 

Jag var i Schweiz och Italien. Var bland annat i Davos och kollade på världscupen i längdskidor. På pallen hamnade både en åkare från min hemort och en åkare från min kommunen jag växte upp i. Så jag fick mig en dos sport, även om det tyvärr inte blev någon fotboll. Dålig tajming gjorde att jag precis missade möjligheten att se en match i Serie A på San Siro

 

I den otäckt fashionabla gallerian Vittorio Emanuele II i Milano traskade jag in i en supporterbutik som sålde Inter och AC Milan prylar. Naturligtvis hade jag min Chelsea-mössa på mig, som jag sa så var det ett extremt fashionabelt och modemedvetet klientel som rörde sig här, så jag ville ju smälta in. Hur som helst. Jag hinner inte mer än två steg in i butiken innan en av expediterna, iklädd Inter-tröja, kommer fram. “Hey! Chelsea guy! You know who scored second goal yesterday?” Det här var dagen efter vinsten mot City och jag sa att det var Lampard på straff i 82a. “Yes! Lampard! Good player!” sa han och fortsatte: “I hate Manchester. I Love Mourinho of course. And I HATE f***ing Manchester!”

 

Fotboll förbrödrar.

 

---

 

En annan grej på samma tema, när jag liks håller på att gräva ner mig i anekdoter. Jag satt en dag på universtitetet och läste en artikel inför ett seminarium eller vad jag nu höll på med. Till saken hör att som det modelejon jag redan konstaterat att jag är är iklädd en huvtröja inköpt på Chelsea Megastore. Fram kommer en kursare “Men stackars sate! Ta av dig den där tröjan omedelbart! Sådär kan du ju inte se ut!”. Så vi började prata fotboll och det visade sig att han höll på Wolves. Vilket gjorde mig rätt glad eftersom 1) Wolves är som bekant mitt andralag och 2) jag tycker det är rätt uppfriskande att träffa svenskar med EPL-intresse som inte håller på United eller Leverpöl. Nästa gång vi sprang in i varandra hälsade han med “Hörru Dixon!” Jag har blivit kallad värre saker i mina dar.

 

Som sagt: Fotboll förbrödrar.

 

---

 

Och jul har det hunnit vara också. Jag hoppades att ni alla hade en rogivande och fridfull jul. Själv firade jag genom att spendera inte mindre än 34 timmar, utslaget över de tre helgdagarna, på min arbetsplats. Kanske lika bra. Arbetsbördan har bl.a. inneburit att jag i bästa fall bara sett delar av de senaste matcherna. Tre raka vinster (kan vi komma överens om att förlusten mot Pool i cupen aldrig ägde rum? Eller att vi bara råkar glömma den?) övergick i tre oavgjorda matcher och åter står det klar att inget är givet och inget går att förutse. 

 

Exakt hur gott året kan tänkas bli kommer till viss del att avgöras i kommande transferfönster. Cahill är aktuell, och det skadar ju knappast. Jag har inte sett tillräckligt av Bolton för att ha en klar uppfattning om honom, men det lär ju inte skada med en stabil mittback. I morse lät det som att affären i princip var klar, men så precis när jag sitter och skriver det här dyker det upp en artikel som påstår det motsatta. Nåja, Cahill eller inte: det ska i vanlig ordning bli intressant att se vad som händer när Roman ursäktar sig och går ut för att köpa tidningen. 

 

Apropå julafton. På frågan om vad han önskade sig i julklapp svarade farsan utan att tveka “Luka Modric”, och nu när fönstret öppnar sig igen så kanske han får som han vill. OK, det är långsökt om man läser artikeln ordentligt. Men man kan väl få hoppas. Det är ju ändå juletider. Jag vet att åsikterna om att värva från Spurs går isär. Själv har jag inga dubier över en dylik affär. Om en spelare av den kalibern vill komma till the Bridge, leka med de andra tjurarna och stångas han med, så är jag snar att välkomna honom. Om inte annat för att höra den plötsliga tystnaden från de som, t.ex. i den här bloggens kommentarer och efter att ha tryckt på caps lock, skrivit att Modric “INTE ÄR TILL SALU TILL NÅGOT PRIS” ofta följt av åtminstone 13 utropstecken. 

 

Och som jag sagt så många gånger förr: Lika intressant blir det att se vilka som fösvinner. Det är för mycket ballast på den här skutan just nu. Men det vet ni ju redan. 

 

---

 

Det är nytt år snart men någon större årssammanfattning blir det nog inte för min del. Pratar man fotboll är det nya året ganska meningslöst. Det är ju mer relevant att sammanfatta till våren, efter avslutad säsong. Men lite kortfattat...

 

...måste jag tyvärr konstatera att Drogba är årets besvikelse. Hade han bara fortsatt på inslagen bana med fortsatt stagnation hade det varit en sak. Men det som verkligen gjorde ont i hjärteroten var matcherna där han glimrade till. Där han plötsligt började likna den gamle Drogban igen. Jag trodde, till exempel efter hemmamatchen mot Valencia, att nu... nu jävlar är han tillbaka. Och sedan var han tillbaka i tjuriga envisa oproduktiva gamla hjulspår igen. 

 

Årets spelare får nog bli Mata. Men helt givet är det inte. 

 

Årets feelgoodkänsla: Religiösa människor pratar ofta om glädjebud i samband med julen. Jag antar att det de pratar om är ungefär på samma skala som när vi nåddes av nyheten att Sam Hutchinson är riktigt nära en comeback. Nej, det finns inga garantier. Ja, jag har sett dokumentären om Peter Forsberg. Men bara att han lyckats ta sig såhär långt är inget annat än makalöst. 

 

---

 

Och för att avsluta det här lagomt osammanhängande inlägget vill jag passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!

Vi hörs 2012, varesig ni vill det eller inte!