Hoist the Blue Flag 9/12

"CFC vs Everton - betraktelser från ett underkylt London". Postat av John Andersson

När min syster var liten följde hon med vår dagmamma till sandvikens folkbibliotek för att se Mora Träsk. När hon kom hem var hon helt förundrad över att de faktiskt fanns på riktigt och inte bara på TV. Jag tror jag fick ungefär samma känsla i lördags, när jag för andra gången någonsin besökte Stamford Bridge. Med det i bakhuvudet tänkte jag sno åt mig lite plats i bloggen och ge er några spridda reflektioner från ett underkylt London.

* Kyla dimma och rimfrost i Kungliga Hufvudstadens lufthamn gjorde att mitt flyg från Umeå var försenat. Kutade som självaste Zola på väg mellan terminal fyra och fem på Arlanda. Det var i alla fall så jag i efterhand tänkte tillbaka på löpturen. I själva verket var det kanske inte lika värdigt. En täckjacka fladdrande över ena armen, bagaget i den andra och en ständig rädsla för att tappa byxorna eftersom jag inte hann sätta på mig skärpet efter säkerhetskontrollen.

* Fullt kaos rådde på flygplatsen. Gatwick hade stängt ner så Heathrow var fyllt av resenärer som hamnat på fel flygplats. Värst var det för dem som inte bodde i London och inte kunde ta sig hem eftersom vädret lett till härdsmälta i tågtrafiken.

* Bodde på ett *** hotell som tog betalt som ett **** hotell. Men det är ju London och man måste ju ha tak över huvudet. Jag hade undersökt billigare alternativ men man får visst vad man betalar för. Det fanns ett billigt B&B jag var nära att boka in mig på. Men efter att på tripadvisor läst rapporter om loppor i sängarna och annan ohyra så sa jag "tack men nej tack". En god natts sömn är trots allt ovärdelig.

* Det är svårt att tro men det finns gott om andra saker man kan se i London förutom fotboll. Jag hann med att springa i affärer, se teater i West End, konsert med ett favoritband (Portico Quartets turnéavslutning), två svängar på Brittish Museum (assyriska samlingarna samt en specialutstälning om egyptiska begravningsriter), National Gallery, National Portrait Gallery, London Aquarium, massa mat samt - naturligtvis - Chelsea Megastore. På det stora hela en rätt trevlig minisemester.

* Hur som helst så bodde jag vid Barkston Gardens. Ett lungt område med många hotell vid Earls Court. Ett idealt ställe för en chelseasupporter på resande fot. Hotellet låg 700 meter från Stamford Bridge och ett stenkast från Earls Courts t-banestation och kring den finns det mesta man behöver i form av mataffärer, restauranger, apotek samt några pubar. Från stationen kan man ta Picadilly line direkt till Heathrow eller till de riktigt centrala delarna av London. Eller så kan man ta District Line längs Themsen eller till Fulham Broadway.

* Det är ju nästan lite pinsamt när man tänker på det. Att sist jag såg CFC spela IRL (som kidsen säger) var mot Bradford City. På kanten sprang Zola som om han var på väg att missa flyget, matchens enda mål gjordes av norrmannen Flo och Franc le Boef - tillsammans med Claude Makelele min personliga favorit bland de chelseaspelare som varit aktiva under de årtionden jag följt laget - såg till att säkra bakåt. Det var en ganska tråkig match egentligen...

* Genade genom West Brompton Cemetary på väg mot Fulham Broadway. Finns säkert en del analogier man kan dra till CFC's kräftgång om man gräver lite, men jag tror jag besparar er det.

* Väl på plats visade det sig att jag hamnat bredvid en göteborgare som hette John-John. Och jag heter ju John. Så det blev tre John på två stolar. Rätt trångt när man tänker på det.

* Jag vet att det är ett kontroversiellt ämne. Men visst behöver vi väl en större arena ändå? Ligan har avgjort här. Några av klubbfotbollens näst största matcher, semifinaler i Champions League, har spelats här. Drygt 40.000 platser är inte tillräckligt. Det är vad jag tycker i alla fall.

* Jag hade glömt hur bra man ser och hur nära man kommer. Spelarna såg större ut och planen kändes mindre. Det var helt magiskt. Eller väldigt verkligt, dvs motsatsen till magiskt. Jag har inte riktigt bestämt mig på den punkten.

* Allt blev förstärkt. Satt på helspänn och följde matchen på ett sätt jag aldrig gör hemma framför TVn. Man påminns om att det är är saker som faktiskt händer, inte något som är regisserat för en TV-publik. Man hör ett dovt "boff" när Drogbas fot träffar bollen vid straffpunkten, man hör Cech stå och gorma på backlinjen. En nick i ribban på TV och man tänker "Aj då" men att sitta på Shed Upper, snett bakom målet och med egna ögon se hur j-a nära det är att bolluslingen går in, eller att i andra halvlek se Everton få ett skott som via stolpen rullar bakom Cech längs mållinjen... har nog inte haft så högt blodtryck sedan sist jag ignorerade min doktors order att börja motionera och dra ner på saltet.

* Och tempot! Det går ju så snabbt! Såg en del allsvensk fotboll när jag under några år bodde i Malmö, 5 minuter med cykel från Malmö Stadion. Men det går verkligen inte att jämföra. Det är ju inget nytt, men sådana här gånger blir nivåskillnaden rent löjlig.

* Helt ok tryck på läktaren emellanåt. Det var riktigt intressant att se samspelet mellan oss på Shed Upper och Evertonsupportrarna som huserade i hörnet på samma läktare. Det fanns en ömsesidig och fin respekt mellan oss i sättet vi utbytte kampsånger, slagord, förolämpningar och obcena gester. Trots all oundviklig irritation tror jag alla var överens om att man ville ha sin dos smädelser. Let's face it - man blir inte fotbollssupporter utan att ha masochistiska drag.

* Har läst i efterhand att Chelseas straff ska ha varit tveksamt dömd. Jag såg den situationen rätt bra och tyckte inte det fanns några tveksamheter.

* Oh captain, my captain... Ännu en sak som man inte till fullo förstår i TV soffan är hur mycket kapten vår kapten är. Det var fantastiskt att se honom peka, dela ut order och från sin position i backlinjen styra hela spelet.

* Paolo Ferreira... när jag förstod att han var på väg in var min första tanke att ta upp mobilen och i förebygande syfte ringa statens haverikommision. Den mannen är inget annat än ett vandrande katastrofområde. Det första han gjorde var att ge bort bollen och sedan gå bort sig när han jagade tillbaka. Jag har aldrig gillat honom och som jag sa tidigare blir allt förstärkt när man ser det i verkliga livet. Jag var på Brittish Museum tidigare under dagen och såg mumier som var mer rörliga.

* Men matchen var ju kul... i ungefär 86 minuter.

* Det är tur att det inte finns någon rättvisa här i världen, för i så fall hade Everton fått in ytterligare ett mål eller två i slutet av matchen.

* Men kom igen, inte f-n reser man sig och går när det återstår fem minuter av matchen och det står 1-1.

* Det talades om ett desperat Chelsea under slutet av matchen. Jag vet inte det. Att slå meningslösa långbollar när det är uppenbart att det inte fungerar, är det desperation eller uppgivenhet?

*Låt oss vara tydliga med en sak: Everton spelade otroligt bra i andra halvlek.

* Ok, ett tungt resultat. Men jag kan inte gärna vara missnöjd. Det var en helt fantastisk känsla att vara på the Bridge. Det här är min nya drog. Det enda jag vill just nu är tillbaka så snart som möjligt. Om det är någon som läser det här som aldrig upplevt en match på Stamford Bridge så citerar jag en av vår tids största tänkare: "Hä ba å åk".