Hoist the blue flag 1/1
När AVB korsade Rubicon
Efter att har kryssat sig fram genom hela december så förlorade vi den uttalat viktiga månaden med en tjong-kabrak-kitchong-förlust mot Boogieteamets urmoder Aston Villa.
Det som slår mig när jag senare på kvällen sätter mig på T-banan in till stan för att göra mina 10 timmar i GrönVitt är att jag inte orkar bli arg. Från mitt inte hörs inget heligt blå muller av vrede
Ibga krav på AVB´s avgång och ingen halshuggning av någon speciell spelare.
Detta är Chelsea säsongen 11/12. Lika bra att göra tummen upp, låta snuset rinna över hela käften och glida med kälken i nerförbacken mot en framtid som blir allt svårare att förutspå.
Att förlora. Det gör mig inget, förändrar inget ej heller minskar parametern på min skala för kärleken till Chelsea. Men på Stamford ska det vara svårare att vinna än andra arenor-Det visste våra motståndare innan och det har vi blå levt med och njutit av de sista åren. Det har varit våran borg som hållt patrasket på avstånd och ett ställe där magi skapats för dem som varit på plats.
Nu kan man om sätter örat mot gräset vid straffpunkten höra en blues om hur magin försvunnit likt en kvinna man trodde skulle stanna kvar förevigt men vars kärlek dog när hennes lojalitet togs för given. Över hela Shed end hörs detta sorgläte och i sin urna roterar Osgood och vill tillbaka på plan igen.
När sentimentaliten till slut släppt sitt grepp om mig så kommer frågorna. Hur var stämningen i omklädningsrummet efter matchen? Hur skötte AVB ännu en förlust på Stamford och hur har han hanterat decembers ständiga kryssande?
Kör han den hårda stilen, pekar med helahanden mot spelare han tyckt underpresterat eller sätter han sig likt en uggla på en gren ner, roterar sitt huvud hela varvet runt och kommer till slutsatser som han förut inte hade.
Andres Villas-Boas har redan utropat sitt "Tärningen är kastad" och lett sina spelare över Rubicon. Han gjort det med en arrogans där hans uttalanden i pressen efter en seger borde användas som manual hur man inte gör när man segrar och han har helt marginaliserat förluster och försvarat sig med klychkatapulterna som levererat. " Ligan är inte körd-vi kan fortfarande vinna titeln" eller " Vi har en trupp för att vinna 4 titlar" Dessa små ballongbomber har dessvärre missat sitt mål och träffat staben istället. Nu har han ingen annan väg än framåt att gå och det är självförvållat.
Jag var väldigt glad när AVB kom. hans ungdom kändes uppfriskande och lovande. Hans CV var klanderfritt och innehöll Chelseahistorik. När han dessutom antällde DiMatteo som assisterande kändes det som om inget kunde gå fel.
Nu efter Rubicon har allt gått fel. Vår höga press har varit lättläst och enkelt att spela bort. Torres är fortfarande en gåta och resultaten har på inga sätt matchat ambitionerna han hade.
AVB har envist kört sin linje i hopp om att han ska få rätt till slut och nu när det inte gör det visar han generöst hans svaghet som tränare- Han har ingen plan B, varken för match eller en nödutgång när allt skiter sig. Han vägrar med en dåres envishet att anpassa hans drömmar om Guld med den verklighet resultaten visar.
Han borde göra det. Inventera det han har och anpassa spelet därefter. Inte leka Jag- vann- EL- med- Porto- och-kan-göra-ännu-bättre-med-Chelsea utan en mer anpassad lek som heter Jag-leker-med-det-jag-har-så-vi-alla-har-det-roligare.
Att kunna se sitt eget lags svagheter och styrkor samt agera flexibelt därefter är det som skiljer en manager från en stor manager. Jag vill verkligen se storheten i AVB. Jag hoppas på den men tyvärr, det enda jag ser just nu är en man sittande på huk vid gräset utan att höra Osgood´s sång.