Hoist the blue flag 7/8
Det finns många anledningar till varför jag älskar och beundrar André Villas-Boas. Jag älskar och beundrar honom för att han tror på vårat Chelsea, dess nuvarande spelare och att han ger alla chansen att visa vad dem går för. Jag älskar och beundrar honom då han som den yngste managern genom tiderna lyckades vinna Europa League 2011 med sitt FC Porto. Jag älskar och beundrar honom för att han är en naturligt begåvad manager utan en proffskarriär i bagaget. Men den största anledningen till varför jag älskar och beundrar honom är den känslan jag har inombords. Jag är säker på att han kan leda oss till fler titlar i England och även låta ett regnigt Moskva (2008) och synskadade domare på Stamford Bridge (2009) falla i glömska, genom triumfer i Europas finrum – Champions League.
Jag tar det självklart inte för givet och det kanske inte inträffar den kommande säsongen. Men det är ett stort kanske, då mitt kungsblåa hjärta slår starkt i tron och hoppet om att vi snart ska vara Europas bästa lag. Det är en lång resa vi har framför oss för att nå de målen klubben har. X antal Premier League-matcher, X antal Champions League-matcher och en rad olika inhemska cupmatcher. Allt detta för att göra oss än mer odödliga.
Men vad krävs egentligen av vårt älskade Chelsea för att lyckas? För mig är det solklart. Stabilitet och tid. Vem ska ge oss det? Roman Abramovich? Ron Gourlay? Tja, i viss mån så är det de två herrarna och resten av kostymnissarna i styrelsen. De kan erbjuda oss just stabilitet om de ger Villas-Boas tid.
The Roman Empire i all ära. Men! Vi har sedan början på 2000-talet avverkat åtta managers och är nu inne på vår nionde. Nio olika tränare på elva år! Nio olika spelfilosofier. Jag känner mig snurrig vid blotta tanken av alla taktiktavlor, direktiv, krav etc. Låt oss därför hoppas att Villas-Boas får den tid han behöver för att bygga och trimma den blå maskinen, så att den skrämmer och kör över sitt motstånd likt en Transformers skulle krossa Barbie i en fight.
Vi har truppen att lyckas, med fyra grund(s)pelare. Cech, Terry, Lampard och Drogba. Alla fyra är viktiga för kommande nyförvärv, framförallt för de yngre spelarna som skall ta över efter dem. Så, jag kan inte förstå hur folk resonerar när jag ser och hör hur de vill att Lampard och Drogba borde ersättas så snart som möjligt. Visst, de är över 30 år, men Lampard känner sig mer motiverad nu än vad han någonsin har gjort. Sen så vet jag en 37-årig snubbe – som spelar för ett lag som inte får nämnas vid namn – och som fortfarande presterar på toppnivå.
Vilka skrev föresten att vi måste ersätta och göra oss av med Drogba? Hur tänkte ni? Hur tänker ni? För om ni hade fått som ni velat så hade ett av våra senaste nyförvärv drömmar krossats. Jag pratar om den där unga killen från Belgien – Romelu Lukaku. En av hans största drömmar han besannats och hans andra dröm kommer snart att slå in. Nämligen den att få spela och träna tillsammans med Didier Drogba. Tänk på allt ivorianen kan lära det unga superlöftet. Tänk er vilken Transformer han kan utvecklas till och hur varje motståndare förvandlas till Barbie i hans närvaro. Den kan bli magiskt.
Så. Lamps och Didi får stanna så länge de vill för mig.
Vi har även ledarstabben att lyckas, med Villas-Boas, Di Matteo och Holland i spetsen. Jag tror även det är här som magin börjar i den resa vi snart ska påbörja. För det vi har sett under försäsongen har ändå sett bra ut och det är tack vare dessa herrar och deras tro på mixen mellan gammalt och ungt. Spelare som McEachran och Sturridge har gjort en fantastisk försäsong i mina ögon. Torres har tagit löpningar som jag inte sett honom gjort sen han kom till The Kop och Premier League 2007. Anelka har anpassat sig väl i den rollen han fått och har sett fräsch ut, även om siktet bör ställas in lite bättre inför säsongsstarten på lördag borta mot Stoke. Lyckas man med det som AVB & co har åstadkommit under den korta tid han varit vid rodret kan det bli magiskt.
Så. Andre Villas-Boas & co får stanna så länge de vill för mig.
Stabilitet och tid. Transformers – Robots in disguise.