Krönika: Laget alla vill slå
Hösten blåser in över Sverige med förkylningar, vågrätt piskande regn och kaffe i absurda mängder. Men allt är inte nattsvart, för runt hörnet stundar Champions League. Och i år är det Chelsea FC som alla vill slå.
I svensk press heter det att det är bra ”att slå ur underläge”. Att man kan dra nytta av att vara det ”sämre” laget. Ändå är det alla fotbollslags, landslag som klubblag, dröm att alltid vara favoriten. Att alltid vara det laget som anses var bäst. Att alltid vara den senaste vinnaren. Att alltid vara herren på täppan. För tillfället är Chelsea FC det här laget. Chelsea är laget alla vill slå.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av situationen. Det gör jag. I fulla drag. Men det är med skräckblandad förtjusning jag ser framemot årets upplaga av den enskilt största showen som idrottsvärlden har att erbjuda. För hur kommer jag reagera om Chelsea går tungt redan i gruppen? Hur kommer jag reagera om Chelsea, likt många regerande mästare i historien, inte avancerar till de absolut största matcherna? För gudarna ska veta att det kommer bli svårt.
När Chelsea kommer på besök under säsong 12/13 års upplaga av Champions League är det inte bara Chelsea FC från västra London som springer in på Juventus Arena, Donbass Arena eller Parken i Köpenhamn. Det är Chelsea FC, mästare av Champions League. Inget lag kommer ta oseriöst på uppgiften. Inget lag kommer vika ner sig. Respekten för Chelsea kommer vara stor, det enda som kommer vara större är önskan att knäppa den blåa jätten på näsan och sno så många poäng som bara möjligt.
Förra säsongen, under Di Matteo, fick Chelsea kritik för sitt destruktiva spel. Befogat? Möjligt. Tillfredsställande? Extremt. Chelsea kunde spela destruktivt för att man inte var favorit på samma sätt längre. En knackig ligasäsong, en trubbig offensiv med en ineffektiv supervärvning, en gammal ryggrad, en sparkad tränare och en totalt oerfaren efterträdare. Ingen räknade med Chelsea. Inte ens Chelsea räknade med Chelsea. Därför kom man undan med att spela med ett extremt lågt sjunkande försvar. Därför kom man undan med en närmast enkelspårig offensiv. För att man slog ur underläge.
Den här säsongen, fortfarande under Di Matteo, kommer inte Chelsea komma undan med samma spel.
Förväntningarna på Champions League mästarna, med ett par nyförvärv i bagaget, är större än så. Befogat? Möjligt. Tillfredsställande? Extremt. Numera kan man inte gömma sig bakom en dålig ligasäsong (i alla fall inte än), trubbig offensiv med underpresterande supervärvningar, för Hazard har ju inlett okej, en åldrande ryggrad eller en totalt oerfaren tränare. Ursäkterna försvinner och förväntningarna ökar med dem. Alla räknar med Chelsea. Framförallt så räknar Chelsea med Chelsea. Nu slår man inte ur underläge längre.
Egentligen hade jag bara velat pausa tiden och njuta av ögonblicket som mästare några dagar till. Spela upp
ögonblicket då Drogba placerade in den där straffen. Återuppleva det där magiska ögonblicket av eufori då jag bara slet tag i en skäggig Chelseabroder och vrålade ut vår gemensamma glädje. Minuterna i taxin hem där jag bara upprepar för mig själv i en slags dimmig surrealism att det som precis hänt inte har hänt. Den där svettiga dagen-efter kramen med min pappa när tårarna knappt slutar rinna. Känna hur halsen raspar för varje ord jag säger som sviterna efter glädjetjuten som aldrig ville sluta eka. Jag vill återuppleva allt som hade med den där magiska majkvällen att göra. Och det roliga är jag får en chans till.
Wembley. 2013. I maj. Vägen dit är lång. Vägen dit är svår. Chelsea är laget att slå. Chelsea är regerande mästare av Champions League. Är det för mycket begärt att önska sig en repris?
Låt festen börja!