Krönika SW6: "Bluefools"
I veckans SW6 tas ämnet kring svårigheten med moraliska känslor kring spelare kontra sportsliga insatser. Går det att ogilla fotbollsmässigt goda värvningar och samtidigt ha titlar på agendan?
När Carlo Ancelotti lovade att näcka runt Cobham träningsanläggning ifall Chelsea skulle värva i januari-fönstret skrämde han nog Lampard & co i onödan. Sedan gick en lång VM-sommar innan fönstret stängde ångerfritt för en månad sedan. Jag pustade ut vilket inte var ädel motreaktion till Citys värvningshysteri. Inte heller främst med tanke på klubbens framtida ekonomi även den också finns med på ett hörn. Det var Zlatans namnteckning jag helst inte såg.
En av världens bästa anfallare och svensk är mer presentation än nödvändigt efter ett decenium av "Z-hysteri" kring denna skånepåg. Han skulle tillsammans med Marko Mitrovic just nu i reservlaget kunde bilda en svensk koloni mitt i Fulham. Anelka och Drogba är inga ungtuppar längre, inte heller Kalou har ännu tagit det där avgörande steget. Även om matchen mot Newcastle i Carling Cup lovade gott för framtiden, är framtiden inte här än. Därför är det kanske direkt korkat att sitta en lördagkväll och pusta ut när en färdig världsstjärna signat på för Ancellottis förra klubb AC Milan trots bristande information hur nära Chelsea var.
För mig representerar Zlatan mycket av det jag älskar med fotbollen. Under matcher levererar han tekniskt omöjliga saker som får en att undra om inte en bosnisk version av Jan Koller strulade runt i Malmö på 80-talet. Dessutom är han Sverigedemokraternas värsta mardröm och sa förra året i en intervju med DN: ” - Jag skiter i dem. Eller: Jag pissar på dem, om jag ska vara ärlig. Vad ska jag säga: Titta inte på tv då, när jag spelar i landslaget. Stäng av tv:n”.
Samtidigt står hans varumärke som fotbollspelare idag för något som avskyr lika mycket som jag uppskattar det första. Skrev till en bekant som råkar hålla på Milan samma natt som underskriften fanns på papper. ”Bullret inatt beror på att miljoner svenskar byter favoritlag ”. Ska givetvis tas med en nypa salt men vill tro att det finns en sanning i att många börjat hålla på katalonerna tack vare Zlatan. Måste alltid finnas en anledning till att börja på ett lag även om jag fortfarande naivt önskar roligare historier än att ”de var bäst” eller ”den bäste spelar där”. För någonstans kan man inte bara skrika mot den moderna fotbollen med spelarövergångar och obefintlig klubbkänsla utan att gräva i den.
I Chelsea hade Zlatan inte stannat länge och han hade troligtvis inte lämnat som legendarisk hjälte. Därför är jag hellre redo att ge en ung spelare med kungsblått blod fler chanser än i Carling Cup mot någon som ser klubbyten som rena karriärdrag. Det om något är en motreaktion mot oljepengar att bygga elitlag utan förankring i verkligheten. Men då är vi också ”bluefools” för att referera till en skånsk dokumentärfilm.