Krönika SW6: "Champions League är vårt slag"
Prioritera är ett orehört trist och passar endast i munnen på en snål kommunpamp. I veckans SW6 tas ändå ämnet upp om just prioritering av det enda helt enkelt utesluter det andra. Är vårt största slag Champions League eller finns det krafter att göra det Hitler misslyckades med, tvåfrontskrig i Europa.
Imorgon har vår gode vän Roman Abramovitj chartrat en buss för utflykt. Resan går denna gång till norra London och ut genom fordonets tonade rutor kommer en trupp Chelseaspelare skåda ett vackert engelskt vinterlandskap. På Emirates påkostade läktare kommer supportrar trängas med varandra för att hålla värmen under matchen som var tänkt att spelas på självaste boxing day (amen!). Det satte dock ett par giriga chefer på Sky Sports stopp för, mina åsikter om den flytten har jag redan tagit upp tidigare, sammanfattningsvis var beslutet kommersiellt smutsigt.
Det är enkelt att bagatellisera morgondagens match med just en utflykt. En utflykt för ett gäng grabbar från Fulham att se en annan sida av hemstaden, spela på en annan arena, inför en helt annan publik. Efter Uniteds vinst mot Sunderland i eftermiddags är läget i tabelltoppen allvarligt. Kanske har jag personligen blundat för tabellutvecklingen, kanske har det gått snabbt. Men faktum är att med lika många matcher har Sir Alexs lärjungar tagit sex poäng mer än Chelsea 26:e December 2010, förlust imorgon har vi dessutom en mer match spelad.
Våren är visserligen lång, men tvåfrontskrig tar på krafterna. Jag tror det är fakta att Chelsea idag inte har styrkan i truppen att hålla ångan uppe efter förväntningar i Premier League och samtidigt avancera kvickt i Champions League. Jag har mer än gärna fel, men ett lag av den kalibern skulle ridit ur senaste tiden på ett bättre sätt än Carlo Ancelottis lag gjort under hösten.
Därför vill jag härmed gratulera Manchester United till nästa Premier League titel.
Det är inte så att jag gett upp, inte ens ett patetiskt jinxförsök, utan den känsla jag har med en dryg vecka till årsslutet. Det var inte känslan jag hade när Chelsea inledde säsongen med 14-0 i målskillnad under de tre inledande matcherna, kanske inte heller vad jag kommer känna imorgonkväll, men just nu ser jag slaget om Champions League-pokalen som ett mer realistisk mål.
Min analys grundar sig egentligen inte på spelet, skadorna, Ray Wilkins eller kalabaliken kring styrandet av klubben utan ett nyförvärv: Ramires. Det är inte heller hans prestationer som är själva utgångspunkten utan de förväntningar som ställts på honom. Han kostade mycket pengar i en tid då Chelsea överlag värvat oerhört lite senaste transferfönster (Yossi medräknad), trots det är förväntningarna om omedelbar succé oroväckande och vittnar om övriga truppens status. Sen när ska sena nyförvärv bära mittfältet på Stamford Bridge? När dessutom en ansvarig som var med i värvningen själv avsagt sig en fortsättning i klubben, ångrar du dig Frank?
Nej, jag tackar istället för Romans skicklighet att ordna varma Köpenhamn-bollar i lottningen och ser framemot ett dubbelmöte med sin början 22:a februari. Då kommer hela CSS skriva historia för all framtid som det kommer pratas om lika länge. Det är där vi har vårt slag, för mig kommer från och med nu allt annat vara en bonus som ramlar in på den del av säsongen när knopparna på björkarna gör min pollenallergi påmind.
