Krönika SW6: "Maktlösa supportrar"
I torsdags meddelade Chelsea att den populära Ray Wilkins med ett förflutet som spelare i klubben inte längre är önskvärd som sidekick till Carlo Ancelotti. I veckans SW6 tas ämnet kring om supportrarnas röster och åsikter tas på allvar inom klubben. Är hot ett förståeligt alternativ när fansen inte har någon rösträtt kring makthavarnas närvaro inom engelska klubbar?
Det finns värdiga och mindre värdiga avslut. När Gianfranco Zola lämnade Chelsea 2003 var det en italienare rak i ryggen som tog farväl av Stamford Bridge en sista gång. Avslutningen blev en sista ansträngning i den kungsblåa tröjan med sin målmässigt bästa säsong och priserna haglade över honom både före, under och efter avskedet. Även om Roman sägs försökt ta till de mest desperata medel (köpa loss klubben) för att locka tillbaka Zola från sin nya klubb Cagliari, hade han ett muntligt löfte, och såna bryter man inte. Kort och gott ett välförtjänt värdigt avslut i en klubb där kärleken var och är omsesidig än i dag. Sparken i halvtid under en reservlagsmatch med sin vapendragare Ancelotti försvarslöst vid sin sida oavsett vad som hände, det är motsatsen.
Allt är egentligen redan konstaterat när det kommer till Ray Wilkins. Det är tråkigt, respektlöst och chockerande på samma gång. Supportrar världen över, spelarna i truppen, arbetskamrater har reagerat över beslutet samtidigt som hans kanske närmsta kollega Carlo Ancelotti ”förstår klubbens beslut”. Men vare sig om ersättaren blir Gianfranco Zola, Paolo Maldini eller intern tillsättning av en f.d. amerikansk flicklagstränare inser man hur lite makt supportrarna har när allt kommer omkring.
När Liverpool nyligen fick nya ägare var det peaken på en lång kampanj av klubbens supportrar där fokus på att få bort amerikanerna var viktigare än allt annat. När de tillslut packade ihop var det snarare av ekonomiska skäl än att Alistair, 33 år, från Netherton avskydde deras närvaro. Supporternas makt ska aldrig underskattas, men inte heller överskattas. Det finns nämligen inget annat i en fotbollsklubb som man kan ta så för givet som en fotbollssupporter. Klubbarna vet att ”once blue, always blue” gäller så länge man inte heter Wayne Rooney. Att byta favoritklubb sysslar bara Zlatans fanboys med.
Hur mycket man än gnäller på diverse forum eller hur genuint besviken man än blir på ett oväntat avsked kommer inte supportrarnas inflytande öka. Klubben kan blunda för all kritik och fortsätta köra sitt respektlösa spår utan större hinder. Om sponsorernas makt och inflytande ökat, har supportrarnas minskat i samma takt. Då är frågan vilka medel supportrarna kan använda för att göra sina röster hörda. Jag kommer aldrig försvara huliganism rakt av, men jag förstår de som går den vägen. Det är en udda väg, kantad av diverse hot, som tillslut leder till något närmare målet. Med det är inte sagt att jag önskar Gourlay telefonhot, utan snarare att en reaktion ibland är nödvändig utanför diverse skribentforum för att markera supportrarnas åsikt.
Imorgon möter Chelsea Sunderland. Där ska det bli tre poäng med eller utan Wilkins vid Ancelottis högra sida. Problemet är att utan blir Chelsea, lite mindre Chelsea.
