Krönika SW6: "Sponsorernas makt"
Igår eftermiddag gick Chelsea ut på hemsidan med att de förlängt tröjsponsoravtalet med Adidas till 2018. Ett besked som varken var oväntat, ologiskt eller kritiserat. Klubben får viktiga miljoner i jakten på nya titlar och Adidas får tillbaka ett starkt varumärke att luta sig emot. I veckans SW6 tas ämnet upp vilken makt sponsorer borde ha i en klubb efter dessa investeringar och vad delaktighet i viktiga beslut kan leda till.
När ett företag sponsrar en idrottsklubb som Chelsea eller enskild idrottare som Per Elofsson görs det för att båda ska gynnas av ett sådant samarbete. De aktiva får bättre möjlighet att utvecklas och förbättras genom ekonomiskt stöd med motprestationen att företaget får synas i glansen av eventuella framgångar. Problemet är att inte alla kan lyckas. Några gör bort sig på planen, andra blir tagna med byxorna nere. Oavsett resultat blir idrottsmännen representanter som både kan höja och sänka ett företags status. Har företagen därför rätt att styra mer i klubbarna?
Ett utmärkt exempel på det som både är aktuellt och lokalt hittar vi i Dulee Johnson-gate. Liberianen, tillika spelare i AIK gjorde med stor sannolikhet nyligen åter bort sig utanför planen. Med hans historia knappast oväntat, men ändå en gång för mycket enligt öltillverkaren Åbro. De gick ut i media samma dag som häktningen offentliggjorde och krävde att AIK skulle sparka Dulee för all framtid. Risken tyckte de att hans snedsteg skulle påverka deras varumärke som i dagsläget finns tryckt på framsidan av den svartgula matchtröjan. Att klubben och Åbro dessutom ligger i kontraktsförhandling om ett nytt sponsoravtal skruvar dessutom upp temperaturen på kravet, har en ekonomisk ansträngd klubb råd att stå emot en sån stor sponsor? Öl är knappast det ärligaste man kan tillverka, ska det i sin tur ha någon inverkan eller är det alltid ”money talks”?
I västra London har som tur den situationen inte uppstått, än. Skandaler har seglat förbi utan att sponsorer klivit in i sportsliga beslut med krav på radikal förändring. Scenariot är ändå inte omöjligt. När Terry-gate var som mest omskrivet av skvallerpressen i England hade t.ex. Adidas kunnat ställt liknande krav på Chelsea. ”Stäng av kaptenen tills han ordnat upp sitt privatliv.”
Även om man då troligtvis slagit på moraltrumman i deras inblandning går de inte förneka deras betydelse i klubben. Högre kostnader överlag, förhållandevis liten arena, mål som självförsörjande samt högt ställda sportsliga mål gör att miljonerna sponsorer inbringar kan vara skillnaden mellan succé och fiasko. Problemet är att det generellt finns två typer av företag som inriktar sig starkt på sponsring i idrottssammanhang. Dels det onda kommersiella företaget som lägger guldpengar på att förbättra sitt anseende överlag. Dels det inte lika onda företaget som istället vill bilda en positiv bild av företaget tillsammans med klubben. Tillåter man deras inblandning i sportsliga beslut är det svårt att sedan sätta ner foten oavsett vilken typ av företag det är. Är det t.ex. en slump att David Beckhams tre senaste klubbar spelar i Adidas?
Frank Lampard gör mål, glider ner på knä, han zoomas in och tröjan med sponsorer hamnar i fokus. Ett barn jublar framför dumburken och drömmer om att få göra något liknande. Med dessa drömmar går barnen med sin förälder till sportbutiken och köper liknande skor som Frank, med förhoppning om att det är nyckeln till framgång. Oavsett om man tillverkar nallebjörnar, automatvapen, cigaretter eller marshmallows måste det alltid finnas en gräns var makten för företaget som sponsor går. Annars kan utvecklingen bli hela klubbar som köps upp av företag likt Redbull Salzburg i Österike och bildar en stereotyp klubb med lika stereotypa supportrar. Det är den utvecklingen som måste motverkas.
